I dag var jag åter hos Vesslan, min shrink. Man kan inte beskylla henne för att säga så mycket. Hon får knappt en syl i vädret, stackarn. När jag slänger upp femhundra bagis för fyrtiofem minuter i ett rum med neutrala tavlor på väggarna (tavlor i psykologers samtalsrum är alltid målade i bleka, naturnära färger) ska jag fan snacka, alltså. Om jag hade obegränsat med deg skulle jag köpa en hel dag av Vesslan och prata oavbrutet, så som min forne arbetskamrat J alltid gör, fast han betalar inte. O, tänk om jag hade the fucking nerve att tala som J - entonigt, omständligt, i sugande ellipser, med pepparrotssås som en brudslöja över oxeltänderna. Om jag skulle beskriva mitt eget liv och mina närmaste på J-språk. Jag skulle se på mina spända handflator, svälja ned en bit balsammjäll kalvmuskel med en liten rackare, diskret klia mig på fittan (brödrest från älskarinnas frukost inkilad mellan labiorna minora och majora, höger sida) och fylla luftrummet med nyfluffade men syrefattiga historietter om de talrika sköra ögonblick med vilka min levnadsbana glaserats. Nej, stuckits. Hål har stuckits i mig, mitt liv! Ack! Kvackelikvack!

I stället pratar jag om andra saker. Med vännerna i Mellanfjärden pratade jag bland annat om Nisses pungkulors karriär (de två i blåskiftande, rufsig påse sammanboende testiklarna har, till skillnad från de siamesiska tvillingarna i Kanada, samma karriär), solsting, barnpsykologi, kemi (inte barnkemi), naivitet, omvänd lokalvård och glass. Med min shrink pratade jag om min prognos. Den är oviss och beroende av mina egna framtida insatser.

Och så pratade vi en del om döden, faktiskt. Min shrink ser så livsbejakande ut när hon reflekterar över den sortens spörsmål.

Nästan busig.

Allt rör sig med ljusets hastighet mellan existens och ickeexistens. I morgon ska jag hacka tänder. Nya vargar. Allting gulgrönt, skrålande med sylvassa betar, en gränslös massa, gränslös, det är nyckelordet, själva nyckelordet. Jag kommer ihåg när jag satt i badkaret, jag såg inte samma sak framför mig som vid det tidigare tillfället, då bredvid mikrovågsugnen, när jag visste vad jag skulle komma att omfamna. I badkaret visste jag bara att det sista hade vridits ur, att till och med det rent fysiska, som om själva blodgenomströmningen, de olika funktionerna i min kropp alltid skulle förbli styrda av ett urverk utanför mina råmärken och varje gång jag grät skulle någon skratta.

Barnsjukhuset Martina

Nej, jag har inte skrivit på länge. Inte här, inte i anteckningsböcker, inte professionellt. Jag har läst i stället. Tre böcker i taget. Just nu Joyces "Odysseus" (hamsterbokmärke), Geyla Franks antropologiska avhandling "Venus on Wheels" (kattbokmärke) samt Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" (ugglebokmärke). Jag läser på balkongen. Jag läser i soffan. Jag läser på Homebuy. Ibland läser jag medan jag tittar på Emil med barnen. Jag behöver det. "Det sista jag behöver är att uttrycka mig". Så har jag tänkt i flera veckor. Jag har känt en stark motvilja mot att uttrycka mig. Jag har föredragit intryck. Ibland har jag velat tolka intrycken och uttrycka dessa tolkningar. Men mig själv har jag föredragit att liksom knyckla ihop i en gymnastikpåse. Jag har legat där med näbben tryckt mot gummisulor och nacken smekt av mosad mjukostsmörgås och mandarinklyftor. Min rulltårterestlika kroppshydda har daskat mot lågstadiebarnets guttaperkarygg på väg mot övningar i slungboll. Jag har legat på golvet i ett plåtskåp låst med skärt kombinationslås (motiv: bumbibjörn). Jag har lämnats till målsman och hällts ut i hög inför tvätt och torktumling av mitt hem.

Men nu vill jag säga att jag är ledsen för att Sveriges nya symbol för människoförakt heter samma sak som jag. Jag vill inte dela namn med en monumental pisstråle rakt i ögonen på alla moraliska värderingar och all emotionell renporighet med koppling till mänsklig värdighet, mänskliga rättigheter, mänsklighet överhuvudtaget. Jävla barnsjukhuset Martina. Jag kommer med tändsticksask, jag kommer med hacka och spad, jag kommer med hörntänderna doppade i sarin. Jag skulle vilja sitta ensam i ett rum med en halvfull Fredrik Reinfeldt. Jag skulle vilja leka mycket försiktigt med hans pungkulor. När jag märkte att han började råma invärtes skulle jag fråga honom om han i just det ögonblicket kunde föreställa sig att en annan människa, en annan än Fredrik, rentav en annan än Fredriks kompisar, kan ha någon sorts behov, någon sorts personlighet, något som han borde ta på allvar.

I Sverige är det nu barnens tur att få veta att en individs värde är en strikt ekonomisk fråga. I alla situationer. Det barn som är sjukt gör bäst i att vara fött av infettade moderatföräldrar med söta små slavar som tvättar pappas spermastela kalsingar och mammas vasskantade bysthållare i källaren. Det barn som ska börja skolan gör bäst i att få goda betyg och tidigt välja en lukrativ yrkesinriktning. Och det barn som vill växa upp till en reflekterande, solidarisk, kärleksfull, flexibel människa med andra intressen än fondsparande, hästpolo och gräsänder av porslin får se till att vara miljonär.

Aftonbladet

Det har sagts mig att någon på kvällstidningen Aftonbladet tror att vissa texter i den här bloggen handlar om min mor. Jag vill på det här sättet meddela att så inte är fallet. Ingen del av någon text i "En dramatikers dagbok" handlar om någon i min familj. Den häst jag beskriver som min livskamrat, Geneviève, är en fiktiv häst, om än vårdkrävande och starkt politiskt engagerad. Jag startade den här bloggen som en flamskommentar till Lars Noréns ohyggligt tråkiga bok med samma namn. Sedan fick jag för mig att dekorera min skapelse med diverse semilitterära utsöndringar ur min stretande, hickande hjärnsubstans. Det, mina otaliga läsare, torde vara allt.

Geneviève och jag har under aftonen talats vid i parti och minut. Först talade jag och sade att jag inte orkade tala. Sedan talade hon och sade att hon inte förstår vad det är för fel med att hon vet hur hon ska bära sig åt för att administrera sin egen hjärna. I dagsläget nödgas hon ofta be sin hjärna att agera mot bättre vetande. Ingen har än så länge kartlagt resultaten av detta. Geneviève fortfor att tala. Hon berättade vad hon är rädd för: Pingu. Ekoxar. Taxibilar med bilbarnstolar i. Små tofsar. Vissa rörelser, i synnerhet rörelser som antyder undergivenhet. Geneviève drömmer onda drömmar när hon har varit utsatt för undergivenhet. Jag talar och säger att en ”dold fascism” dväljs i det svenska samhället av i dag. En fascism som rör sig utanför de politiska skikten, och som därför är omöjlig för den ouppmärksamme, det vill säga den som inte är jag eller Geneviève, att detektera. Dessutom ligger den värsta ondskan, enligt min uppfattning, dold på platser där den är fullt synlig, men aldrig kan utpekas. Det går inte att peka ut den verkliga ondskan utan att själv framstå som ond eller förryckt. Det handlar om människors outhärdliga små fingrar och knappögda björntjänster. Det handlar om all jävla idiotisk låtsastjänstvillighet och känslokall artighet och förbindlighet helt utan innehåll. ”Brinn. Brinn. Brinn.”, säger jag, och Geneviève talar och berättar om fler saker som hon är rädd för: hundars sexuella handlingar i närheten av cyklar. Frågor som kan besvaras på mer än ett sätt. Människor som roterar men inte böjs. Fötter som är vinklade på ett visst sätt. Uttrycket ”puss, puss”. Allt detta påminner Geneviève och mig om när vi föll bakåt i flera etapper. Föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll.

Kvinnan sveper in sig i många lager bruna dräkter och åker båt till doktorn. Åh helvete, jag orkar inte, jag orkar inte, JAG ORKAR INTE. Vad sade ni? Nej, allt är bra, jag äter korvar! Här skiner solen och ur alla bankomater rinner blod och onda tankar. Mannagrynskroketterna hittar ni till vänster bakom likhögen. Liken heter Annika, Petronella och Sören. Hej! Jag bär mina hinkar, jag bär dem till dig, min älskade vän. Jag tänker på din död. Jag tänker på att den kommer att infalla före min. Jag tänker på att min psykiater redan är död, och att jag därför inte kommer att kunna tala med någon om din död. Man kan inte sörja en häst. Inte offentligt. Man kan inte säga: ”Hon var min vän”. Inte till Styrbjörn, Gert och Synnöve. Aldrig till dem. Jag kommer att få bära din död som en osynlig tusenkiloshatt mitt på huvudet. Ingen kommer att förstå vad som gör mig så krum och kobent. Alla kommer att tänka att det är nu jag borde stå i full blom. När jag har befriats från min börda. Hjälp mig att inte misshandla de människor som tänker på det sättet om mig och min sorg. Hjälp mig att ärva din ofattbara självbehärskning. Du sparkar ju inte ihjäl mig. Därför måste jag klara att inte sparka ihjäl mina medmänniskor.

Min kropp rör sig automatiskt när jag tar ägnar mig åt Genevièves kroppsvård. Jag rengör henne nitiskt. Jag skapar komfort kring hennes hårda skor. Jag ser in i hennes ögon och vidrör hennes mungipor. Att göra något liknande med en människa vore ett övergrepp, eller möjligen någon form av hor. Men att rengöra Genevièves kropp är som att restaurera en skyskrapa. Jag ligger inte förtöjd under en söndertuggad bomullsfilt och tänker på äktenskapet mellan Gert och Synnöve. Jag begrundar inte Gerts kupolformade stjärthalvor. Jag ignorerar allt som ens vagt liknar omdömen om mina arbetsinsatser på andra områden. Jag fullgör mitt uppdrag som det vidunderliga djurets välgörare. Jag gör livet njutbart för en varelse som skulle kunna krossa mig på några ögonblick, för att sedan omedelbart återgå till rutinerna. Vi ser på varandra. Varelsen och jag. Hon gör inget val. Hon konstaterar bara: ”Min välgörare”.

Mänskligheten är distraktionens högborg. Stora delar av den mänskliga intelligensen bildar något som liknar ett ofantligt berg av slakteriavfall. Tankestoff ligger i obrukbara fransar över och under varandra, före detta idéer är söndermalda mellan tjatets och dumhetens vältränade käkar, upplevelser av vad det innebär att vara en människa har vantolkats till oigenkännlighet av friskvårdare från Bro kommun. Jag står på Genevièves rygg. Hon springer i full karriär över den hårda jordskorpan. Mitt huvud, i vilket jag förvarar min hjärna, är mycket högt upp. I den renaste luften. Jag existerar långt från er rutinmässiga förnekelse av det som är viktigt för mig. Jag behöver inte vila i era armar, dessa armar med födelsemärken på, dessa armar som alltid har varit min längtans mål och som hela tiden skriver e-post om hur vi ska göra Föreningen De Levnadsgladas webbplats mer inbjudande. Jag har flyttat mitt huvud till en plats dit de människor som vill avvisa mig inte når. Åt helvete med er och era fisksåser. Jag står på hennes rygg. Det är inte svårt. Det är mycket lättare än att ligga under era välsmorda små rumpestumpar.

I går stötte jag ihop med en man med vilken jag är släkt på tämligen långt håll. Hans mamma nös en gång när hon var i samma rum som en brylling till mig, eller något i den vägen. Min släkting talade mycket om att släkten Montelius är genomsyrad av en infantil och patologisk hybris. Det är verkligen sant. Det rör sig om en upplevelse av intellektuell (ofta även konstnärlig) storhet, en medfödd överhöghet, en särställning som vi inte behöver göra oss förtjänta av genom någon särskild prestation; det räcker med att vi går omkring och är exceptionellt begåvade. Liksom avnjuter oss själva och bortser från våra ständiga övertramp, fadäser och illdåd. Min släkting sade sig kunna identifiera ett frö av detta i sin egen personlighet. Jag kan det också. Ja, jag vill hellre hugga av mig fingrarna med en liten fruktkniv än att nedteckna en så ohygglig sanning. Men det skulle bli så svårt för mig att utan fingrar fiska upp små kånkelbär ur handfatet i stora badrummet. Jag skulle få suga upp de bruna stjärtpastillerna genom ett sugrör i stället, och spotta ut dem i toalettskålen. Eller bli med specialtränad myrslok. Hur som haver: det gäller att hela tiden hålla monteliusblodet utspätt, så att det inte likt svårartad syfilis förvandlar hjärnan till ett okritiskt bollhav för exalterad självbespegling. Det gäller att, likt en vampyr eller en sociopat eller en bostadsrättsförening, vara på sin vakt mot sig själv.

Jag läser om hur andra människor hela tiden ”går och tränar” och ”målar lägenheten”, ”arbetar”, oavsett vad som pågår i deras liv. De blir aldrig paralyserade. Jag blir så ofta handlingsförlamad. Eller: nu kan jag inte bli det på samma sätt som tidigare, det är en omöjlighet. Jag kan inte ge efter för förlamningen. Men jag drabbas fortfarande av den. Jag rör mig trots den, för att jag måste. Det kan vara förklaringen till min outhärdliga, skamliga trötthet. Jag är så arg för att Lars Norén inte har humor. Hans bok skulle vara en sådan tröst för mig om den var rolig åtminstone vid något enskilt tillfälle. Men icke. Den mal och mal och mal och mal och mal och mal och mal och mal, ordmassorna är som ett vattenfall, ett vattenfall som någon har kastat lustmördade sorkar i. Och här och där något som jag behöver. Jag tror att det verkliga skälet till att jag hatar människor som inte använder humor är att jag är så arg för att jag aldrig skulle kunna få en sådan människa att älska eller ens tycka om mig. När jag läser Noréns beskrivning av Margaretha Krook förstår jag att han måste ha varit helt oförmögen att se det väsentliga i henne, han måste ha missat poängen med henne, hon måste ha varit fullkomligt osynlig för honom. Och det skulle jag också vara. En människa som upplever humor så som han beskriver att han upplevde Margaretha Krooks humor kan inte känna något annat än vämjelse och trötthet när hen möter till exempel mig. I förhållande till mig är Lars Norén begåvningshandikappad. Jag kan läsa hans bok och tycka att han på många sätt framstår som riktigt hyvens och intressant. Men han skulle spotta på mig. Verkligen harkla sig och spotta rökgult slem på mig. Och det sårar mig. Därför tycker jag att han är en pisspåse. Men egentligen ska jag inte skriva ”pisspåse”, för texterna i den här bloggen ska vara helt tömda på liv. Just det. Just det.

Jag är så rädd. Paralyserad av skräck.