Jag läser om hur andra människor hela tiden ”går och tränar” och ”målar lägenheten”, ”arbetar”, oavsett vad som pågår i deras liv. De blir aldrig paralyserade. Jag blir så ofta handlingsförlamad. Eller: nu kan jag inte bli det på samma sätt som tidigare, det är en omöjlighet. Jag kan inte ge efter för förlamningen. Men jag drabbas fortfarande av den. Jag rör mig trots den, för att jag måste. Det kan vara förklaringen till min outhärdliga, skamliga trötthet. Jag är så arg för att Lars Norén inte har humor. Hans bok skulle vara en sådan tröst för mig om den var rolig åtminstone vid något enskilt tillfälle. Men icke. Den mal och mal och mal och mal och mal och mal och mal och mal, ordmassorna är som ett vattenfall, ett vattenfall som någon har kastat lustmördade sorkar i. Och här och där något som jag behöver. Jag tror att det verkliga skälet till att jag hatar människor som inte använder humor är att jag är så arg för att jag aldrig skulle kunna få en sådan människa att älska eller ens tycka om mig. När jag läser Noréns beskrivning av Margaretha Krook förstår jag att han måste ha varit helt oförmögen att se det väsentliga i henne, han måste ha missat poängen med henne, hon måste ha varit fullkomligt osynlig för honom. Och det skulle jag också vara. En människa som upplever humor så som han beskriver att han upplevde Margaretha Krooks humor kan inte känna något annat än vämjelse och trötthet när hen möter till exempel mig. I förhållande till mig är Lars Norén begåvningshandikappad. Jag kan läsa hans bok och tycka att han på många sätt framstår som riktigt hyvens och intressant. Men han skulle spotta på mig. Verkligen harkla sig och spotta rökgult slem på mig. Och det sårar mig. Därför tycker jag att han är en pisspåse. Men egentligen ska jag inte skriva ”pisspåse”, för texterna i den här bloggen ska vara helt tömda på liv. Just det. Just det.

Jag är så rädd. Paralyserad av skräck.