Trevlig smörgås

Vi flyttade till Täby på min fyraårsdag. Jag fick en gunghäst i present. Jag kommer ihåg hur jag satt och gungade på den, kände hur det killade i fittan och sade det: ”Det killar i fittan! Det killar i fittan!”. ”Det är för att du är kissnödig”, hävdade min mormor. ”Nej”, genmälde jag. ”Jag är inte kissnödig.” Det är obehagligt att minnas alla lukter från när jag var fyra år. Min mors Clearasil. Hon vräkte på så mycket, ett veritabelt berg av gulrosa koagelimitation på varje finne. Jag ville inte konfrontera mor med det faktum att lukten äcklade mig, men en afton var jag nära att kräkas. Jag utstötte ett ofrivilligt ljud. Mor blev ohyggligt sårad och kränkt. ”Jag vet att jag är äcklig”, kvad hon. ”Du kräks, kräks av att se mig!” Det spelade ingen roll att jag försökte förklara att det inte var hon, utan hennes täckstift, som sånär utlöste uppkastningar hos mig. Det är inte verkligheten det handlar om. Inte för Moskis. Det är hela tiden en annan berättelse. Hon lever innesluten i sina egna vener och artärer. Likt ett ofött barn hör hon omvärlden endast som ett brus på andra sidan mjuka, sega väggar. Hennes hud var alltid overkligt mjuk, och oftast kall. Hon använde en blå soppskål som askkopp. Här och var hade den svartnat. Jag vill att den ska gå i arv. Men bara till mig. Vid min död ska den kasseras, eller kanske doneras till ett museum! Eller också kan den få vara urna åt mamma. Men jag vet inte om en mindre soppskål är stor nog att rymma en medelstor vuxen människas aska. Och jag vet inte heller hur skålen, van som den är vid cigarettlik och intet annat, skulle reagera på den ohyggliga temperaturen i ett krematorium som kör på full patte.

Min far förde alltid sin förhud fram och åter över ollonet ett par gånger när han hade kissat. Jag kunde ibland se dropparna falla från den sladdriga hudstumpen. Jag vet inte om han tvättade händerna efteråt. Men jag kan ju hoppas. Att hoppas är viktigt! Jag tyckte att fars händer luktade spott. Men jag minns inte att jag någonsin kräktes på grund av honom. Inte ens när jag var med när han sket. Då minns jag bara att jag betraktade hans pung och penis som hängde och dinglade, riktade ned i klosetten. ”Är det inte svårt att bajsa när man har en snopp?”, frågade jag pappa. ”Nuddar inte bajskorvarna snoppen när de åker förbi?”. Jag tror inte att jag visste vad pungen hette. Annars skulle jag väl ha frågat om den. Dess geografiska läge var ju ännu mer utsatt än snoppens. Min far gav mig någon sorts lugnande besked. Antagligen sade han också att man, om olyckan trots allt skulle vara framme, alltid kunde tvätta gullebitarna.

Han tog också med mig till badhuset. Jag fick följa med honom till herrarnas omklädningsrum. Överallt var det kukar som hängde och dinglade, och det var helt vardagligt. För bärarna. En gång kom min far i samspråk med en fet, helt naken man. ”Är du finlandssvensk?”, frågade han mannen, med anledning av dennes sätt att tala. Den rundlagde svarade jakande. Jag tror att han hade liten snopp. Det var något med det där, att min far och den finlandssvenske mannen samspråkade på det där vardagliga sättet samtidigt som de var nakna. Jag tror att jag blev vad man skulle kunna kalla ”lite lönnkåt” av det.

Jag var kär i Per. Och väldigt upphetsad av det faktum att ”Per” rimmar på ”kär”. ”Per är här”, kunde någon säga, och också det gjorde mig exalterad och varm innanför bröstbenet. På grund av rimmet. Då stavade jag hans namn ”Pär”. ”Pär är här”, tänkte jag, och ”Jag är kär i Pär”. I en anteckningsbok skrev jag: ”Pär och jag har varit gifta i trettio år”. Jag minns att jag såg honom i profil när han satt vid köksbordet på Kolonin. Jag tror att hans lugg var lång. Jag var i hallen. Värmen innanför bröstbenet fortplantade sig till halsens insida. Det gör den än i dag.

Trevliga blommisar

När jag går över scenen och mäter upp den, skapar den på nytt med mina skosulor, och hör publiken samtala, redan innan de har trätt in i salongen, hör deras käkar röra sig, vet jag att de är kretiner. Vilket är detsamma som att jag är en kretin. Jag smörjer mig med spott som är en smula blodblandat, bara en smula, som om en tand hade lossnat i min mun och efterlämnat en liten blödning. Som om jag hade sugit på en tampong. Alldeles nyss låg jag under bordet i min lägenhet i Bromma. Jag har magbesvär. Det beror på att jag har ätit ur odiskade kärl. Jag äter oavsett omständigheter. Det är en del av problemet. Hej, Claudia. Så trevligt att du ringer klockan åtta på morgonen och vill diktera ditt filmmanus om Handelshögskolan för mig. Men jag måste prata med Isabella nu. Hon undrar om det är ett problem att hennes nye pojkvän upplever hennes lägenhet som för liten och kvav. Och så vill hon förklara för mig att jag kanske inte kan vänta mig att jag ska finna en livskamrat och bli lycklig så där på en gång. Ingen fäster på mig. Men det är inte så enkelt. Det är inte så enkelt som att ingen fäster på mig. Snarare handlar det om att jag aldrig mer vill se de människor jag älskar. Jag vill bara träffa dem en gång. Under detta enda möte ska hela vår kärlek till varandra grundmuras, och den ska vara okomplicerad till sin natur. Giltig och oföränderlig för all framtid, endast tack vare detta möte. Det är inte människor jag inte tycker om. Det är umgänge. Jag undrar i vilken utsträckning någon med ett neuropsykiatriskt funktionshinder av ett eller annat slag skulle förstå mig. I dag träffade jag Martina Montelius. Vilken fantastisk människa. Hon kom gående med sin lilla bebis, den tredje i ordningen. Glad, skrattande, bebiskräks på jackan. Hon är en sådan som alltid måste göra avtryck när hon träffar någon. Hon kan inte bara möta en människa på ett vardagligt sätt. Snart måste hon göra sig av med den vanan. Hon börjar bli för gammal för den. Det kan man konstatera när man till exempel träffar teaterchefer eller andra med respektingivande yrken. För dem räcker det med de vanliga fraserna. Om att det är kallt ute, eller något skvaller om en kollega som har försökt ta livet av sig. Om en teaterchef skulle börja försöka bevisa något om sig själv, hänge sig åt att ha en intressant personlighet, skulle underhuggarna tappa förtroendet för henom. Det är bara oprövade människor som ska vara vandrande konstverk. De som har fått bekräftelse inom sina yrken får bara säga vanliga saker.

Jag är förälskad, förälskad, i en vinalkoholist som heter Margareta. Framför allt älskar jag henne för hennes fruktansvärda utseende. Hon är märkt av sin sjukdom. Jag får en sådan kick av att på ett självklart sätt kalla alkoholismen för ”en sjukdom”. Det får mig att tänka på Anonyma Alkoholister. Jag har varit på deras möten. Jag minns inte varför. Det var inte för att jag är alkoholist. Jag är inte alkoholist. Margareta har hängande kinder som den där lille pojken, Lillgubben, Barbro Lindgrens lillebror, och hon verkar ha en självklar urinblåsa i munnen, en kissmun. Jag är så kär i henne, jag är galen av kärlek.

Allt rusar

I "Gulag-arkipelagen" skriver Solzjenitsyn om känslan av att leva på rätt sida av en osynlig mur full av hemliga dörrar. När som helst kan en av dörrarna öppnas, och så sugs man in, eller ut, i något okänt och ohyggligt skrämmande. Haruki Murakami beskriver något närbesläktat i "Sputnik Sweetheart": Sumire drömmer att hon klättrar uppför en lång spiraltrappa för att få träffa sin döda mamma, men när hon äntligen är uppe sugs mamman in i ett sopnedkastlikt hål och försvinner.

Allt rusar och står stilla. Jag också.

Merete sniffar efter skorv

I eftermiddag ska jag promenera med Merete. Nej, jag flamsade bara. Jag lekte att jag var Jaques Werup.

I en dagbok ska man skriva om vad man har gjort under dagen. Det vet jag, ty jag och min väninna med de korta, fjärilsvingetunna inre blygdisarna brukade läsa högt för varandra ur våra dagböcker när vi ännu plaskade i familjeskötets bitterljuvt astrakandoftade små kisspölar. Först läste vi högt ur våra dagböcker, sedan lekte vi att vi var fattiga, ensamstående mödrar som kämpade för att kunna behålla barnens älskade fjordhästar, och till sist lekte vi stjärtlekar.

I dag har vi (inte Tunna Blygden och jag, utan min livsmedbrölare och jag) dryftat hegemoni, urringningar, den (eventuella) bisexuella identiteten, allt som är rörande med våra barn, teaterkonsten, Sanna Raymans sexappeal (även den som har fadda, skrovliga, intorkade politiska åsikter kan ha lättsuggererade, musthickande, långsjudna rattar. Ett både skrämmande och eggande faktum), den anekdot i Dostojevskijs "Idioten" i vilken en liten vovve kastas ut genom ett tågfönster och mycket, mycket annat (hunden kastades inte ut genom mycket, mycket annat än ett tågfönster. Den kastades bara ut, och om det kunde den bara säga "uff").

På sätt och vis vågar jag inte skriva detta: jag älskar dig mer och mer och mer och mer och mer. Det borde inte vara möjligt. Inget av detta borde vara möjligt. Det finns ingen rim och reson i att just jag ska beflöjtas med sådana ofantliga mängder kärlek och glädje varje dag av mitt liv i flera år. Att just jag för några timmar sedan fick gosa med alla mina tre barn på samma gång framför Bolibompa. Jag vågar inte skriva om det i den här bloggen. Det känns av någon anledning som att knulla utan kondom med någon som heter Birger och har fyrkantiga glasögon, eller som att sitta i ett litet rum i Ringvägens dödsögonblick och tala med en leg. psykolog som inte säger något annat än "Jaaa,...jaaa...". Det vill säga: förenat med livsfara. Men om jag ska skriva för att ni ska läsa. Om jag nu ska ägna tid åt det. Ja. Ni förstår ju. Då måste jag naturligtvis skriva sådant som inte är avsett för era ögon. Annars blir det fullkomligt meningslöst.

En av mina återkommande drömmar handlar om att jag olovandes vistas i någon annans lägenhet. Vederbörande kan när som helst komma hem. Ibland är det min vän Lelle som är "vederbörande". Jag går omkring där. Medveten om att man inte får göra så. Det är hela drömmen. Om jag ska skriva på det här sättet (jag står inte ut med ordet "blogga", lika litet som jag står ut med ord som "hamburgare", "skärgården", "tjej", "sur" och "enormt" - jag är naturligtvis medveten om att detta att inte stå ut med vissa ord är ännu fjantigare än själva orden, men när jag skriver att jag inte står ut menar jag verkligen att jag inte står ut.), måste jag försöka skriva sådant som jag blir FÅRET SHAUN av rädsla för att skriva. Därför erkänner jag att jag älskar min familj så ohyggligt intensivt att det inte går att beskriva på ett fullödigt sätt. Jag skriver det trots att jag får för mig att nedtecknandet av orden på något obegripligt sätt ska leda till att min familj d-NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ - såhär är det att vara i mitt hjärngojs. Stundom.