I "Gulag-arkipelagen" skriver Solzjenitsyn om känslan av att leva på rätt sida av en osynlig mur full av hemliga dörrar. När som helst kan en av dörrarna öppnas, och så sugs man in, eller ut, i något okänt och ohyggligt skrämmande. Haruki Murakami beskriver något närbesläktat i "Sputnik Sweetheart": Sumire drömmer att hon klättrar uppför en lång spiraltrappa för att få träffa sin döda mamma, men när hon äntligen är uppe sugs mamman in i ett sopnedkastlikt hål och försvinner.
Allt rusar och står stilla. Jag också.
onsdag 23 september 2009
onsdag 16 september 2009
Merete sniffar efter skorv
I eftermiddag ska jag promenera med Merete. Nej, jag flamsade bara. Jag lekte att jag var Jaques Werup.
I en dagbok ska man skriva om vad man har gjort under dagen. Det vet jag, ty jag och min väninna med de korta, fjärilsvingetunna inre blygdisarna brukade läsa högt för varandra ur våra dagböcker när vi ännu plaskade i familjeskötets bitterljuvt astrakandoftade små kisspölar. Först läste vi högt ur våra dagböcker, sedan lekte vi att vi var fattiga, ensamstående mödrar som kämpade för att kunna behålla barnens älskade fjordhästar, och till sist lekte vi stjärtlekar.
I dag har vi (inte Tunna Blygden och jag, utan min livsmedbrölare och jag) dryftat hegemoni, urringningar, den (eventuella) bisexuella identiteten, allt som är rörande med våra barn, teaterkonsten, Sanna Raymans sexappeal (även den som har fadda, skrovliga, intorkade politiska åsikter kan ha lättsuggererade, musthickande, långsjudna rattar. Ett både skrämmande och eggande faktum), den anekdot i Dostojevskijs "Idioten" i vilken en liten vovve kastas ut genom ett tågfönster och mycket, mycket annat (hunden kastades inte ut genom mycket, mycket annat än ett tågfönster. Den kastades bara ut, och om det kunde den bara säga "uff").
På sätt och vis vågar jag inte skriva detta: jag älskar dig mer och mer och mer och mer och mer. Det borde inte vara möjligt. Inget av detta borde vara möjligt. Det finns ingen rim och reson i att just jag ska beflöjtas med sådana ofantliga mängder kärlek och glädje varje dag av mitt liv i flera år. Att just jag för några timmar sedan fick gosa med alla mina tre barn på samma gång framför Bolibompa. Jag vågar inte skriva om det i den här bloggen. Det känns av någon anledning som att knulla utan kondom med någon som heter Birger och har fyrkantiga glasögon, eller som att sitta i ett litet rum i Ringvägens dödsögonblick och tala med en leg. psykolog som inte säger något annat än "Jaaa,...jaaa...". Det vill säga: förenat med livsfara. Men om jag ska skriva för att ni ska läsa. Om jag nu ska ägna tid åt det. Ja. Ni förstår ju. Då måste jag naturligtvis skriva sådant som inte är avsett för era ögon. Annars blir det fullkomligt meningslöst.
En av mina återkommande drömmar handlar om att jag olovandes vistas i någon annans lägenhet. Vederbörande kan när som helst komma hem. Ibland är det min vän Lelle som är "vederbörande". Jag går omkring där. Medveten om att man inte får göra så. Det är hela drömmen. Om jag ska skriva på det här sättet (jag står inte ut med ordet "blogga", lika litet som jag står ut med ord som "hamburgare", "skärgården", "tjej", "sur" och "enormt" - jag är naturligtvis medveten om att detta att inte stå ut med vissa ord är ännu fjantigare än själva orden, men när jag skriver att jag inte står ut menar jag verkligen att jag inte står ut.), måste jag försöka skriva sådant som jag blir FÅRET SHAUN av rädsla för att skriva. Därför erkänner jag att jag älskar min familj så ohyggligt intensivt att det inte går att beskriva på ett fullödigt sätt. Jag skriver det trots att jag får för mig att nedtecknandet av orden på något obegripligt sätt ska leda till att min familj d-NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ - såhär är det att vara i mitt hjärngojs. Stundom.
I en dagbok ska man skriva om vad man har gjort under dagen. Det vet jag, ty jag och min väninna med de korta, fjärilsvingetunna inre blygdisarna brukade läsa högt för varandra ur våra dagböcker när vi ännu plaskade i familjeskötets bitterljuvt astrakandoftade små kisspölar. Först läste vi högt ur våra dagböcker, sedan lekte vi att vi var fattiga, ensamstående mödrar som kämpade för att kunna behålla barnens älskade fjordhästar, och till sist lekte vi stjärtlekar.
I dag har vi (inte Tunna Blygden och jag, utan min livsmedbrölare och jag) dryftat hegemoni, urringningar, den (eventuella) bisexuella identiteten, allt som är rörande med våra barn, teaterkonsten, Sanna Raymans sexappeal (även den som har fadda, skrovliga, intorkade politiska åsikter kan ha lättsuggererade, musthickande, långsjudna rattar. Ett både skrämmande och eggande faktum), den anekdot i Dostojevskijs "Idioten" i vilken en liten vovve kastas ut genom ett tågfönster och mycket, mycket annat (hunden kastades inte ut genom mycket, mycket annat än ett tågfönster. Den kastades bara ut, och om det kunde den bara säga "uff").
På sätt och vis vågar jag inte skriva detta: jag älskar dig mer och mer och mer och mer och mer. Det borde inte vara möjligt. Inget av detta borde vara möjligt. Det finns ingen rim och reson i att just jag ska beflöjtas med sådana ofantliga mängder kärlek och glädje varje dag av mitt liv i flera år. Att just jag för några timmar sedan fick gosa med alla mina tre barn på samma gång framför Bolibompa. Jag vågar inte skriva om det i den här bloggen. Det känns av någon anledning som att knulla utan kondom med någon som heter Birger och har fyrkantiga glasögon, eller som att sitta i ett litet rum i Ringvägens dödsögonblick och tala med en leg. psykolog som inte säger något annat än "Jaaa,...jaaa...". Det vill säga: förenat med livsfara. Men om jag ska skriva för att ni ska läsa. Om jag nu ska ägna tid åt det. Ja. Ni förstår ju. Då måste jag naturligtvis skriva sådant som inte är avsett för era ögon. Annars blir det fullkomligt meningslöst.
En av mina återkommande drömmar handlar om att jag olovandes vistas i någon annans lägenhet. Vederbörande kan när som helst komma hem. Ibland är det min vän Lelle som är "vederbörande". Jag går omkring där. Medveten om att man inte får göra så. Det är hela drömmen. Om jag ska skriva på det här sättet (jag står inte ut med ordet "blogga", lika litet som jag står ut med ord som "hamburgare", "skärgården", "tjej", "sur" och "enormt" - jag är naturligtvis medveten om att detta att inte stå ut med vissa ord är ännu fjantigare än själva orden, men när jag skriver att jag inte står ut menar jag verkligen att jag inte står ut.), måste jag försöka skriva sådant som jag blir FÅRET SHAUN av rädsla för att skriva. Därför erkänner jag att jag älskar min familj så ohyggligt intensivt att det inte går att beskriva på ett fullödigt sätt. Jag skriver det trots att jag får för mig att nedtecknandet av orden på något obegripligt sätt ska leda till att min familj d-NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ - såhär är det att vara i mitt hjärngojs. Stundom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)