I dag var jag åter hos Vesslan, min shrink. Man kan inte beskylla henne för att säga så mycket. Hon får knappt en syl i vädret, stackarn. När jag slänger upp femhundra bagis för fyrtiofem minuter i ett rum med neutrala tavlor på väggarna (tavlor i psykologers samtalsrum är alltid målade i bleka, naturnära färger) ska jag fan snacka, alltså. Om jag hade obegränsat med deg skulle jag köpa en hel dag av Vesslan och prata oavbrutet, så som min forne arbetskamrat J alltid gör, fast han betalar inte. O, tänk om jag hade the fucking nerve att tala som J - entonigt, omständligt, i sugande ellipser, med pepparrotssås som en brudslöja över oxeltänderna. Om jag skulle beskriva mitt eget liv och mina närmaste på J-språk. Jag skulle se på mina spända handflator, svälja ned en bit balsammjäll kalvmuskel med en liten rackare, diskret klia mig på fittan (brödrest från älskarinnas frukost inkilad mellan labiorna minora och majora, höger sida) och fylla luftrummet med nyfluffade men syrefattiga historietter om de talrika sköra ögonblick med vilka min levnadsbana glaserats. Nej, stuckits. Hål har stuckits i mig, mitt liv! Ack! Kvackelikvack!

I stället pratar jag om andra saker. Med vännerna i Mellanfjärden pratade jag bland annat om Nisses pungkulors karriär (de två i blåskiftande, rufsig påse sammanboende testiklarna har, till skillnad från de siamesiska tvillingarna i Kanada, samma karriär), solsting, barnpsykologi, kemi (inte barnkemi), naivitet, omvänd lokalvård och glass. Med min shrink pratade jag om min prognos. Den är oviss och beroende av mina egna framtida insatser.

Och så pratade vi en del om döden, faktiskt. Min shrink ser så livsbejakande ut när hon reflekterar över den sortens spörsmål.

Nästan busig.

Allt rör sig med ljusets hastighet mellan existens och ickeexistens. I morgon ska jag hacka tänder. Nya vargar. Allting gulgrönt, skrålande med sylvassa betar, en gränslös massa, gränslös, det är nyckelordet, själva nyckelordet. Jag kommer ihåg när jag satt i badkaret, jag såg inte samma sak framför mig som vid det tidigare tillfället, då bredvid mikrovågsugnen, när jag visste vad jag skulle komma att omfamna. I badkaret visste jag bara att det sista hade vridits ur, att till och med det rent fysiska, som om själva blodgenomströmningen, de olika funktionerna i min kropp alltid skulle förbli styrda av ett urverk utanför mina råmärken och varje gång jag grät skulle någon skratta.

Barnsjukhuset Martina

Nej, jag har inte skrivit på länge. Inte här, inte i anteckningsböcker, inte professionellt. Jag har läst i stället. Tre böcker i taget. Just nu Joyces "Odysseus" (hamsterbokmärke), Geyla Franks antropologiska avhandling "Venus on Wheels" (kattbokmärke) samt Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" (ugglebokmärke). Jag läser på balkongen. Jag läser i soffan. Jag läser på Homebuy. Ibland läser jag medan jag tittar på Emil med barnen. Jag behöver det. "Det sista jag behöver är att uttrycka mig". Så har jag tänkt i flera veckor. Jag har känt en stark motvilja mot att uttrycka mig. Jag har föredragit intryck. Ibland har jag velat tolka intrycken och uttrycka dessa tolkningar. Men mig själv har jag föredragit att liksom knyckla ihop i en gymnastikpåse. Jag har legat där med näbben tryckt mot gummisulor och nacken smekt av mosad mjukostsmörgås och mandarinklyftor. Min rulltårterestlika kroppshydda har daskat mot lågstadiebarnets guttaperkarygg på väg mot övningar i slungboll. Jag har legat på golvet i ett plåtskåp låst med skärt kombinationslås (motiv: bumbibjörn). Jag har lämnats till målsman och hällts ut i hög inför tvätt och torktumling av mitt hem.

Men nu vill jag säga att jag är ledsen för att Sveriges nya symbol för människoförakt heter samma sak som jag. Jag vill inte dela namn med en monumental pisstråle rakt i ögonen på alla moraliska värderingar och all emotionell renporighet med koppling till mänsklig värdighet, mänskliga rättigheter, mänsklighet överhuvudtaget. Jävla barnsjukhuset Martina. Jag kommer med tändsticksask, jag kommer med hacka och spad, jag kommer med hörntänderna doppade i sarin. Jag skulle vilja sitta ensam i ett rum med en halvfull Fredrik Reinfeldt. Jag skulle vilja leka mycket försiktigt med hans pungkulor. När jag märkte att han började råma invärtes skulle jag fråga honom om han i just det ögonblicket kunde föreställa sig att en annan människa, en annan än Fredrik, rentav en annan än Fredriks kompisar, kan ha någon sorts behov, någon sorts personlighet, något som han borde ta på allvar.

I Sverige är det nu barnens tur att få veta att en individs värde är en strikt ekonomisk fråga. I alla situationer. Det barn som är sjukt gör bäst i att vara fött av infettade moderatföräldrar med söta små slavar som tvättar pappas spermastela kalsingar och mammas vasskantade bysthållare i källaren. Det barn som ska börja skolan gör bäst i att få goda betyg och tidigt välja en lukrativ yrkesinriktning. Och det barn som vill växa upp till en reflekterande, solidarisk, kärleksfull, flexibel människa med andra intressen än fondsparande, hästpolo och gräsänder av porslin får se till att vara miljonär.