Geneviève och jag har under aftonen talats vid i parti och minut. Först talade jag och sade att jag inte orkade tala. Sedan talade hon och sade att hon inte förstår vad det är för fel med att hon vet hur hon ska bära sig åt för att administrera sin egen hjärna. I dagsläget nödgas hon ofta be sin hjärna att agera mot bättre vetande. Ingen har än så länge kartlagt resultaten av detta. Geneviève fortfor att tala. Hon berättade vad hon är rädd för: Pingu. Ekoxar. Taxibilar med bilbarnstolar i. Små tofsar. Vissa rörelser, i synnerhet rörelser som antyder undergivenhet. Geneviève drömmer onda drömmar när hon har varit utsatt för undergivenhet. Jag talar och säger att en ”dold fascism” dväljs i det svenska samhället av i dag. En fascism som rör sig utanför de politiska skikten, och som därför är omöjlig för den ouppmärksamme, det vill säga den som inte är jag eller Geneviève, att detektera. Dessutom ligger den värsta ondskan, enligt min uppfattning, dold på platser där den är fullt synlig, men aldrig kan utpekas. Det går inte att peka ut den verkliga ondskan utan att själv framstå som ond eller förryckt. Det handlar om människors outhärdliga små fingrar och knappögda björntjänster. Det handlar om all jävla idiotisk låtsastjänstvillighet och känslokall artighet och förbindlighet helt utan innehåll. ”Brinn. Brinn. Brinn.”, säger jag, och Geneviève talar och berättar om fler saker som hon är rädd för: hundars sexuella handlingar i närheten av cyklar. Frågor som kan besvaras på mer än ett sätt. Människor som roterar men inte böjs. Fötter som är vinklade på ett visst sätt. Uttrycket ”puss, puss”. Allt detta påminner Geneviève och mig om när vi föll bakåt i flera etapper. Föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll.