Kvinnan sveper in sig i många lager bruna dräkter och åker båt till doktorn. Åh helvete, jag orkar inte, jag orkar inte, JAG ORKAR INTE. Vad sade ni? Nej, allt är bra, jag äter korvar! Här skiner solen och ur alla bankomater rinner blod och onda tankar. Mannagrynskroketterna hittar ni till vänster bakom likhögen. Liken heter Annika, Petronella och Sören. Hej! Jag bär mina hinkar, jag bär dem till dig, min älskade vän. Jag tänker på din död. Jag tänker på att den kommer att infalla före min. Jag tänker på att min psykiater redan är död, och att jag därför inte kommer att kunna tala med någon om din död. Man kan inte sörja en häst. Inte offentligt. Man kan inte säga: ”Hon var min vän”. Inte till Styrbjörn, Gert och Synnöve. Aldrig till dem. Jag kommer att få bära din död som en osynlig tusenkiloshatt mitt på huvudet. Ingen kommer att förstå vad som gör mig så krum och kobent. Alla kommer att tänka att det är nu jag borde stå i full blom. När jag har befriats från min börda. Hjälp mig att inte misshandla de människor som tänker på det sättet om mig och min sorg. Hjälp mig att ärva din ofattbara självbehärskning. Du sparkar ju inte ihjäl mig. Därför måste jag klara att inte sparka ihjäl mina medmänniskor.