Nej, jag har inte skrivit på länge. Inte här, inte i anteckningsböcker, inte professionellt. Jag har läst i stället. Tre böcker i taget. Just nu Joyces "Odysseus" (hamsterbokmärke), Geyla Franks antropologiska avhandling "Venus on Wheels" (kattbokmärke) samt Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" (ugglebokmärke). Jag läser på balkongen. Jag läser i soffan. Jag läser på Homebuy. Ibland läser jag medan jag tittar på Emil med barnen. Jag behöver det. "Det sista jag behöver är att uttrycka mig". Så har jag tänkt i flera veckor. Jag har känt en stark motvilja mot att uttrycka mig. Jag har föredragit intryck. Ibland har jag velat tolka intrycken och uttrycka dessa tolkningar. Men mig själv har jag föredragit att liksom knyckla ihop i en gymnastikpåse. Jag har legat där med näbben tryckt mot gummisulor och nacken smekt av mosad mjukostsmörgås och mandarinklyftor. Min rulltårterestlika kroppshydda har daskat mot lågstadiebarnets guttaperkarygg på väg mot övningar i slungboll. Jag har legat på golvet i ett plåtskåp låst med skärt kombinationslås (motiv: bumbibjörn). Jag har lämnats till målsman och hällts ut i hög inför tvätt och torktumling av mitt hem.
Men nu vill jag säga att jag är ledsen för att Sveriges nya symbol för människoförakt heter samma sak som jag. Jag vill inte dela namn med en monumental pisstråle rakt i ögonen på alla moraliska värderingar och all emotionell renporighet med koppling till mänsklig värdighet, mänskliga rättigheter, mänsklighet överhuvudtaget. Jävla barnsjukhuset Martina. Jag kommer med tändsticksask, jag kommer med hacka och spad, jag kommer med hörntänderna doppade i sarin. Jag skulle vilja sitta ensam i ett rum med en halvfull Fredrik Reinfeldt. Jag skulle vilja leka mycket försiktigt med hans pungkulor. När jag märkte att han började råma invärtes skulle jag fråga honom om han i just det ögonblicket kunde föreställa sig att en annan människa, en annan än Fredrik, rentav en annan än Fredriks kompisar, kan ha någon sorts behov, någon sorts personlighet, något som han borde ta på allvar.
I Sverige är det nu barnens tur att få veta att en individs värde är en strikt ekonomisk fråga. I alla situationer. Det barn som är sjukt gör bäst i att vara fött av infettade moderatföräldrar med söta små slavar som tvättar pappas spermastela kalsingar och mammas vasskantade bysthållare i källaren. Det barn som ska börja skolan gör bäst i att få goda betyg och tidigt välja en lukrativ yrkesinriktning. Och det barn som vill växa upp till en reflekterande, solidarisk, kärleksfull, flexibel människa med andra intressen än fondsparande, hästpolo och gräsänder av porslin får se till att vara miljonär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar