I går stötte jag ihop med en man med vilken jag är släkt på tämligen långt håll. Hans mamma nös en gång när hon var i samma rum som en brylling till mig, eller något i den vägen. Min släkting talade mycket om att släkten Montelius är genomsyrad av en infantil och patologisk hybris. Det är verkligen sant. Det rör sig om en upplevelse av intellektuell (ofta även konstnärlig) storhet, en medfödd överhöghet, en särställning som vi inte behöver göra oss förtjänta av genom någon särskild prestation; det räcker med att vi går omkring och är exceptionellt begåvade. Liksom avnjuter oss själva och bortser från våra ständiga övertramp, fadäser och illdåd. Min släkting sade sig kunna identifiera ett frö av detta i sin egen personlighet. Jag kan det också. Ja, jag vill hellre hugga av mig fingrarna med en liten fruktkniv än att nedteckna en så ohygglig sanning. Men det skulle bli så svårt för mig att utan fingrar fiska upp små kånkelbär ur handfatet i stora badrummet. Jag skulle få suga upp de bruna stjärtpastillerna genom ett sugrör i stället, och spotta ut dem i toalettskålen. Eller bli med specialtränad myrslok. Hur som haver: det gäller att hela tiden hålla monteliusblodet utspätt, så att det inte likt svårartad syfilis förvandlar hjärnan till ett okritiskt bollhav för exalterad självbespegling. Det gäller att, likt en vampyr eller en sociopat eller en bostadsrättsförening, vara på sin vakt mot sig själv.