I dag var jag åter hos Vesslan, min shrink. Man kan inte beskylla henne för att säga så mycket. Hon får knappt en syl i vädret, stackarn. När jag slänger upp femhundra bagis för fyrtiofem minuter i ett rum med neutrala tavlor på väggarna (tavlor i psykologers samtalsrum är alltid målade i bleka, naturnära färger) ska jag fan snacka, alltså. Om jag hade obegränsat med deg skulle jag köpa en hel dag av Vesslan och prata oavbrutet, så som min forne arbetskamrat J alltid gör, fast han betalar inte. O, tänk om jag hade the fucking nerve att tala som J - entonigt, omständligt, i sugande ellipser, med pepparrotssås som en brudslöja över oxeltänderna. Om jag skulle beskriva mitt eget liv och mina närmaste på J-språk. Jag skulle se på mina spända handflator, svälja ned en bit balsammjäll kalvmuskel med en liten rackare, diskret klia mig på fittan (brödrest från älskarinnas frukost inkilad mellan labiorna minora och majora, höger sida) och fylla luftrummet med nyfluffade men syrefattiga historietter om de talrika sköra ögonblick med vilka min levnadsbana glaserats. Nej, stuckits. Hål har stuckits i mig, mitt liv! Ack! Kvackelikvack!

I stället pratar jag om andra saker. Med vännerna i Mellanfjärden pratade jag bland annat om Nisses pungkulors karriär (de två i blåskiftande, rufsig påse sammanboende testiklarna har, till skillnad från de siamesiska tvillingarna i Kanada, samma karriär), solsting, barnpsykologi, kemi (inte barnkemi), naivitet, omvänd lokalvård och glass. Med min shrink pratade jag om min prognos. Den är oviss och beroende av mina egna framtida insatser.

Och så pratade vi en del om döden, faktiskt. Min shrink ser så livsbejakande ut när hon reflekterar över den sortens spörsmål.

Nästan busig.