En gigantisk plötslighet

Plötsligt mår jag hysteriskt dåligt för första gången på mycket, mycket länge. Plötsligt klarar jag ingenting. Jag vill inte att någon inte ska höra vad jag säger. Jag vill inte att någon alltför tydligt ska höra vad jag säger. Jag vill inte synas, inte på några villkor. Jag vill kräkas upp den där blodiga käften som ställde idiotfrågan nummer ett till mig i går afton. Det är samma sorts människa som skulle gå innanför mina barns integritetsgränser och skratta när de blev ledsna för det. "Du tycker kanske inte om den här frågan?" Om du tror att jag inte tycker om den - varför ställer du den då? "Bebisar måste tycka att det är så konstigt när folk som inte känner dem hela tiden närmar sig dem och försöker ta dem från mammorna!" Men gör inte så då, om du känner på dig att det är obehagligt för offret. Jag berättar saker för människor, och sedan drabbas jag av emotionellt bakrus. Det är inget personlighetsdrag. Det är en pseudoärftlig sjukdom. Det är en gåsleversjukdom, framtorterad. Jag vet inte hur jag ska göra med vissa saker. Jag vet inte hur jag ska göra med de behov hos mig som inte går att inlemma i den globala samhällskroppen. Medvetandesamhällskroppen.

Trygghetsskapande traditioner för stora och små

Många av mina hysteriska fans undrar varför jag inte skriver i min blogg. Orsaken är att jag hatar att skriva. Att skriva är mitt yrke, och yrket är förhatligt för den arbetsskygge. Dramatikern är ond. Dramatikern äter blodkorvar. Mums, mums. Dramatikern ser gärna Vår Himmelske Fader förvandlas till en slapp påse upprutten silltarm med lapskojs på Tribban nattetid. Men då måste jag ringa till skäggiga struman. Skäggiga struman, ohoj! Jag vill smaka på dina hårda gallpotatischips. Du dunstar och uppstår, dunstar och uppstår i din skål. Du lider och vältrar dig i din glömska svål. Mums filibabba. Mammas mjuka kräks. Jag simmar, simmar. Min hudkostym sjunger arga sånger, arga, tufsiga sånger om den hemliga möjan och dess hängande grenverk med klasar av lättstekt sidfläsk uppå. Barnet tänker att det vill andra människor illa. Barnet tänker att det vill att yngre barn ska pkågas. Kroppen ruttnar många tusen mil bort. Benitas långdragna kropp, hennes isärdragna kropp, hennes filéade, kloka, fina kropp. Så hälsosam mat hon har förtärt, Benita, medan hon grät. Plågades och grät.

Riberdahl är ensam. Bennieth Riberdahl. Han har valt sin ensamhet. På Språklekskolan i Hyltebruk fick han lära att självvald ensamhet är bland det finaste som finns. Som tussilago, som vildhonung, som mina fina skitar som ligger och glänser likt leenden i solgasset. Åh, vidderna, åh, savannerna, Säffle, ett helt annat ljus, en symfoni av spännande, underfundiga lekar med språk och samkväm för alla trosbekännelser, alla sinnen, alla körtlar. Vallentuna. Leksands utkanter. Tänk att få smeka dig, Bennieth. Tänk att få dyrka dig. MIn paranoia sitter lite obekvämt. Min lyster sitter lite obekvämt. Jag sitter lite fel. Bakom det som är ditt fram. Ditt grenverk. Din massförstörelse. Gegga. Gegga. Jag svinar ner! Det blir så finstämt, så fruktansvärt.