I dag tänker jag på skam. Människor tycks skämmas mest över sina bästa egenskaper och handlingar. Min äldsta dotter skäms ibland över att hon är så bra på att rita, läsa och skriva. Om hon får mycket beröm för en teckning kan hon i vredesmod slita den i stycken. Hon kan också skämmas över att hon är älskad, och att hon själv tycker om människor. Förstås. Jag skäms över att jag vill ge människor mycket kärlek. När jag älskar någon vill jag marinera vederbörande i komplimanger och smekningar. Jag får aldrig nog - men mottagaren av kärleken kan få nog. Det har jag den största förståelse för. Jag inbillar mig inte att jag på grund av den här karaktärsblottan inte är omtyckt tillbaka. Men det är så ohyggligt plågsamt att tänka på att jag ibland ger ifrån mig så oerhörda känslor, att jag så explicit verbaliserar och demonstrerar hur mycket jag älskar - och att mottagaren till sist känner övermättnad, kanske gränsande till klaustrofobi. Värre skam finns inte. Jag tänker också på hemligheter. Jag har många. En del av dem är ruskiga. Någon är vacker. De flesta är banala och pinsamma. Det mina hemligheter har gemensamt är att jag upplever att jag inte klarar mig utan dem. Total transparens vore en mardröm för mig. Inte ens min egen man har tillgång till fullständig information om mig. Han vet exempelvis inte vilken musik jag lyssnar på i min gröna iPod. Det är så hyvens med en iPod - ingen kan räkna ut vad som ryms däri, med mindre än att vederbörande provlyssnar, och det tror jag inte att min man någonsin kommer på tanken att göra. Förr i världen hade jag också hemliga böcker, men det fungerade inte. De blev alltid oppfiskade ur sina gömställen, och så fick jag stå där med skammen. Varje gång min man hittar något föremål som jag skäms över att äga slänger jag det i sopnedkastet. Med viss bitterhet, naturligtvis! Egentligen vill jag ha rätt att äga hemliga saker. Det rör sig ju inte om ting som skulle såra min man att känna till - utan bara om sådant som jag inte vill SKYLTA med! Ja, sådant som jag, av skäl som jag inte vill gå in på, skäms för att jag har. Man kan väl säga att jag använder min hemliga musik, och mina hemliga böcker, på sätt som inte riktigt går att beskriva för någon, och som jag framförallt inte VILL beskriva. Nu vet jag - jag kan köpa en låsbar kista! Mina barn kommer i förstone att vara besatta av tanken på att hitta nyckeln, men det kommer att bedarra, och då kan jag bygga upp ett hemlighetsförråd! Det ska jag göra.