Jag är på teatern. På måndag inleds mina sista två veckor med en producent. Jag frestas att tänka "blåshål". Jag frestas att tänka "grusplan". Men egentligen är det ju en källare. Med en historia och en framtid. En källare som passar att vara ensam i. Eller omgiven av skådespelare. Jag är inte purken. Jag är inte särskilt rädd. Trött: bara stundtals. Mitt liv är en övergiven pärlplatta i dessa dagar, på mer än ett sätt. Jag klafsar mycket. Understundom stånkar jag. Hela tiden sjunger jag; andliga sånger med pornografiskt innehåll, pruttsånger, moderna bluesnummer av olika slag. Proteinrika visenter sätter sina bomärken på min stuss och mitt käkparti. Mer eteriska klövdjur låter sitt vatten över mina skor, vässar sina horn mot mina benhinnor, men bräker också förbindligt i min hörselgång. Alla är snälla och misstänksamma i samma andetag. Samtliga ondgör sig, men interfolierar missnöjet med hyllningar. Jag skulle vilja ha en kompis. Eller en liten mamma. Någon som jag kunde ringa till och säga: "Jag vet inte vad jag ska ta mig till". Men jag är ju en medelålders kvinna. Till och med en del av den proppmätta medelklassen, åtminstone på papperet! Snart är jag rospigg också. Ingen vet allt om mig, såklart. Ingen kan veta allt om en kvinna av min sort. Snart ska jag träffa någon och prata om något. Å yrkets vägnar. Det orkar jag inte. Senare ska jag göra något annat, som jag nog orkar, men inte vet om jag kan, ur ett helt annat perspektiv. Jag gör det ändå. Jag vet inte hur man blir en sådan som helt efter eget huvud bestämmer vad som ska ske. Jag vågar inte säga att jag ska ta emot ett pris i morgon. Jag tar med mig barnen i stället. Det blir roligt att utsätta världen för dem. Barnen är verkliga, och världen skriker efter verklighet. Det är min teori. Jag längtar efter någon sorts missanpassning, vilken som helst. Någon sorts diftong i människohamn. Olämpligt beteende. Nu kommer den jag ska träffa.