En gigantisk plötslighet

Plötsligt mår jag hysteriskt dåligt för första gången på mycket, mycket länge. Plötsligt klarar jag ingenting. Jag vill inte att någon inte ska höra vad jag säger. Jag vill inte att någon alltför tydligt ska höra vad jag säger. Jag vill inte synas, inte på några villkor. Jag vill kräkas upp den där blodiga käften som ställde idiotfrågan nummer ett till mig i går afton. Det är samma sorts människa som skulle gå innanför mina barns integritetsgränser och skratta när de blev ledsna för det. "Du tycker kanske inte om den här frågan?" Om du tror att jag inte tycker om den - varför ställer du den då? "Bebisar måste tycka att det är så konstigt när folk som inte känner dem hela tiden närmar sig dem och försöker ta dem från mammorna!" Men gör inte så då, om du känner på dig att det är obehagligt för offret. Jag berättar saker för människor, och sedan drabbas jag av emotionellt bakrus. Det är inget personlighetsdrag. Det är en pseudoärftlig sjukdom. Det är en gåsleversjukdom, framtorterad. Jag vet inte hur jag ska göra med vissa saker. Jag vet inte hur jag ska göra med de behov hos mig som inte går att inlemma i den globala samhällskroppen. Medvetandesamhällskroppen.