Många av mina hysteriska fans undrar varför jag inte skriver i min blogg. Orsaken är att jag hatar att skriva. Att skriva är mitt yrke, och yrket är förhatligt för den arbetsskygge. Dramatikern är ond. Dramatikern äter blodkorvar. Mums, mums. Dramatikern ser gärna Vår Himmelske Fader förvandlas till en slapp påse upprutten silltarm med lapskojs på Tribban nattetid. Men då måste jag ringa till skäggiga struman. Skäggiga struman, ohoj! Jag vill smaka på dina hårda gallpotatischips. Du dunstar och uppstår, dunstar och uppstår i din skål. Du lider och vältrar dig i din glömska svål. Mums filibabba. Mammas mjuka kräks. Jag simmar, simmar. Min hudkostym sjunger arga sånger, arga, tufsiga sånger om den hemliga möjan och dess hängande grenverk med klasar av lättstekt sidfläsk uppå. Barnet tänker att det vill andra människor illa. Barnet tänker att det vill att yngre barn ska pkågas. Kroppen ruttnar många tusen mil bort. Benitas långdragna kropp, hennes isärdragna kropp, hennes filéade, kloka, fina kropp. Så hälsosam mat hon har förtärt, Benita, medan hon grät. Plågades och grät.
Riberdahl är ensam. Bennieth Riberdahl. Han har valt sin ensamhet. På Språklekskolan i Hyltebruk fick han lära att självvald ensamhet är bland det finaste som finns. Som tussilago, som vildhonung, som mina fina skitar som ligger och glänser likt leenden i solgasset. Åh, vidderna, åh, savannerna, Säffle, ett helt annat ljus, en symfoni av spännande, underfundiga lekar med språk och samkväm för alla trosbekännelser, alla sinnen, alla körtlar. Vallentuna. Leksands utkanter. Tänk att få smeka dig, Bennieth. Tänk att få dyrka dig. MIn paranoia sitter lite obekvämt. Min lyster sitter lite obekvämt. Jag sitter lite fel. Bakom det som är ditt fram. Ditt grenverk. Din massförstörelse. Gegga. Gegga. Jag svinar ner! Det blir så finstämt, så fruktansvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar