Vi flyttade till Täby på min fyraårsdag. Jag fick en gunghäst i present. Jag kommer ihåg hur jag satt och gungade på den, kände hur det killade i fittan och sade det: ”Det killar i fittan! Det killar i fittan!”. ”Det är för att du är kissnödig”, hävdade min mormor. ”Nej”, genmälde jag. ”Jag är inte kissnödig.” Det är obehagligt att minnas alla lukter från när jag var fyra år. Min mors Clearasil. Hon vräkte på så mycket, ett veritabelt berg av gulrosa koagelimitation på varje finne. Jag ville inte konfrontera mor med det faktum att lukten äcklade mig, men en afton var jag nära att kräkas. Jag utstötte ett ofrivilligt ljud. Mor blev ohyggligt sårad och kränkt. ”Jag vet att jag är äcklig”, kvad hon. ”Du kräks, kräks av att se mig!” Det spelade ingen roll att jag försökte förklara att det inte var hon, utan hennes täckstift, som sånär utlöste uppkastningar hos mig. Det är inte verkligheten det handlar om. Inte för Moskis. Det är hela tiden en annan berättelse. Hon lever innesluten i sina egna vener och artärer. Likt ett ofött barn hör hon omvärlden endast som ett brus på andra sidan mjuka, sega väggar. Hennes hud var alltid overkligt mjuk, och oftast kall. Hon använde en blå soppskål som askkopp. Här och var hade den svartnat. Jag vill att den ska gå i arv. Men bara till mig. Vid min död ska den kasseras, eller kanske doneras till ett museum! Eller också kan den få vara urna åt mamma. Men jag vet inte om en mindre soppskål är stor nog att rymma en medelstor vuxen människas aska. Och jag vet inte heller hur skålen, van som den är vid cigarettlik och intet annat, skulle reagera på den ohyggliga temperaturen i ett krematorium som kör på full patte.
Min far förde alltid sin förhud fram och åter över ollonet ett par gånger när han hade kissat. Jag kunde ibland se dropparna falla från den sladdriga hudstumpen. Jag vet inte om han tvättade händerna efteråt. Men jag kan ju hoppas. Att hoppas är viktigt! Jag tyckte att fars händer luktade spott. Men jag minns inte att jag någonsin kräktes på grund av honom. Inte ens när jag var med när han sket. Då minns jag bara att jag betraktade hans pung och penis som hängde och dinglade, riktade ned i klosetten. ”Är det inte svårt att bajsa när man har en snopp?”, frågade jag pappa. ”Nuddar inte bajskorvarna snoppen när de åker förbi?”. Jag tror inte att jag visste vad pungen hette. Annars skulle jag väl ha frågat om den. Dess geografiska läge var ju ännu mer utsatt än snoppens. Min far gav mig någon sorts lugnande besked. Antagligen sade han också att man, om olyckan trots allt skulle vara framme, alltid kunde tvätta gullebitarna.
Han tog också med mig till badhuset. Jag fick följa med honom till herrarnas omklädningsrum. Överallt var det kukar som hängde och dinglade, och det var helt vardagligt. För bärarna. En gång kom min far i samspråk med en fet, helt naken man. ”Är du finlandssvensk?”, frågade han mannen, med anledning av dennes sätt att tala. Den rundlagde svarade jakande. Jag tror att han hade liten snopp. Det var något med det där, att min far och den finlandssvenske mannen samspråkade på det där vardagliga sättet samtidigt som de var nakna. Jag tror att jag blev vad man skulle kunna kalla ”lite lönnkåt” av det.
Jag var kär i Per. Och väldigt upphetsad av det faktum att ”Per” rimmar på ”kär”. ”Per är här”, kunde någon säga, och också det gjorde mig exalterad och varm innanför bröstbenet. På grund av rimmet. Då stavade jag hans namn ”Pär”. ”Pär är här”, tänkte jag, och ”Jag är kär i Pär”. I en anteckningsbok skrev jag: ”Pär och jag har varit gifta i trettio år”. Jag minns att jag såg honom i profil när han satt vid köksbordet på Kolonin. Jag tror att hans lugg var lång. Jag var i hallen. Värmen innanför bröstbenet fortplantade sig till halsens insida. Det gör den än i dag.
