I "Gulag-arkipelagen" skriver Solzjenitsyn om känslan av att leva på rätt sida av en osynlig mur full av hemliga dörrar. När som helst kan en av dörrarna öppnas, och så sugs man in, eller ut, i något okänt och ohyggligt skrämmande. Haruki Murakami beskriver något närbesläktat i "Sputnik Sweetheart": Sumire drömmer att hon klättrar uppför en lång spiraltrappa för att få träffa sin döda mamma, men när hon äntligen är uppe sugs mamman in i ett sopnedkastlikt hål och försvinner.
Allt rusar och står stilla. Jag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar