När jag går över scenen och mäter upp den, skapar den på nytt med mina skosulor, och hör publiken samtala, redan innan de har trätt in i salongen, hör deras käkar röra sig, vet jag att de är kretiner. Vilket är detsamma som att jag är en kretin. Jag smörjer mig med spott som är en smula blodblandat, bara en smula, som om en tand hade lossnat i min mun och efterlämnat en liten blödning. Som om jag hade sugit på en tampong. Alldeles nyss låg jag under bordet i min lägenhet i Bromma. Jag har magbesvär. Det beror på att jag har ätit ur odiskade kärl. Jag äter oavsett omständigheter. Det är en del av problemet. Hej, Claudia. Så trevligt att du ringer klockan åtta på morgonen och vill diktera ditt filmmanus om Handelshögskolan för mig. Men jag måste prata med Isabella nu. Hon undrar om det är ett problem att hennes nye pojkvän upplever hennes lägenhet som för liten och kvav. Och så vill hon förklara för mig att jag kanske inte kan vänta mig att jag ska finna en livskamrat och bli lycklig så där på en gång. Ingen fäster på mig. Men det är inte så enkelt. Det är inte så enkelt som att ingen fäster på mig. Snarare handlar det om att jag aldrig mer vill se de människor jag älskar. Jag vill bara träffa dem en gång. Under detta enda möte ska hela vår kärlek till varandra grundmuras, och den ska vara okomplicerad till sin natur. Giltig och oföränderlig för all framtid, endast tack vare detta möte. Det är inte människor jag inte tycker om. Det är umgänge. Jag undrar i vilken utsträckning någon med ett neuropsykiatriskt funktionshinder av ett eller annat slag skulle förstå mig. I dag träffade jag Martina Montelius. Vilken fantastisk människa. Hon kom gående med sin lilla bebis, den tredje i ordningen. Glad, skrattande, bebiskräks på jackan. Hon är en sådan som alltid måste göra avtryck när hon träffar någon. Hon kan inte bara möta en människa på ett vardagligt sätt. Snart måste hon göra sig av med den vanan. Hon börjar bli för gammal för den. Det kan man konstatera när man till exempel träffar teaterchefer eller andra med respektingivande yrken. För dem räcker det med de vanliga fraserna. Om att det är kallt ute, eller något skvaller om en kollega som har försökt ta livet av sig. Om en teaterchef skulle börja försöka bevisa något om sig själv, hänge sig åt att ha en intressant personlighet, skulle underhuggarna tappa förtroendet för henom. Det är bara oprövade människor som ska vara vandrande konstverk. De som har fått bekräftelse inom sina yrken får bara säga vanliga saker.
Jag är förälskad, förälskad, i en vinalkoholist som heter Margareta. Framför allt älskar jag henne för hennes fruktansvärda utseende. Hon är märkt av sin sjukdom. Jag får en sådan kick av att på ett självklart sätt kalla alkoholismen för ”en sjukdom”. Det får mig att tänka på Anonyma Alkoholister. Jag har varit på deras möten. Jag minns inte varför. Det var inte för att jag är alkoholist. Jag är inte alkoholist. Margareta har hängande kinder som den där lille pojken, Lillgubben, Barbro Lindgrens lillebror, och hon verkar ha en självklar urinblåsa i munnen, en kissmun. Jag är så kär i henne, jag är galen av kärlek.
