Jag är på teatern. På måndag inleds mina sista två veckor med en producent. Jag frestas att tänka "blåshål". Jag frestas att tänka "grusplan". Men egentligen är det ju en källare. Med en historia och en framtid. En källare som passar att vara ensam i. Eller omgiven av skådespelare. Jag är inte purken. Jag är inte särskilt rädd. Trött: bara stundtals. Mitt liv är en övergiven pärlplatta i dessa dagar, på mer än ett sätt. Jag klafsar mycket. Understundom stånkar jag. Hela tiden sjunger jag; andliga sånger med pornografiskt innehåll, pruttsånger, moderna bluesnummer av olika slag. Proteinrika visenter sätter sina bomärken på min stuss och mitt käkparti. Mer eteriska klövdjur låter sitt vatten över mina skor, vässar sina horn mot mina benhinnor, men bräker också förbindligt i min hörselgång. Alla är snälla och misstänksamma i samma andetag. Samtliga ondgör sig, men interfolierar missnöjet med hyllningar. Jag skulle vilja ha en kompis. Eller en liten mamma. Någon som jag kunde ringa till och säga: "Jag vet inte vad jag ska ta mig till". Men jag är ju en medelålders kvinna. Till och med en del av den proppmätta medelklassen, åtminstone på papperet! Snart är jag rospigg också. Ingen vet allt om mig, såklart. Ingen kan veta allt om en kvinna av min sort. Snart ska jag träffa någon och prata om något. Å yrkets vägnar. Det orkar jag inte. Senare ska jag göra något annat, som jag nog orkar, men inte vet om jag kan, ur ett helt annat perspektiv. Jag gör det ändå. Jag vet inte hur man blir en sådan som helt efter eget huvud bestämmer vad som ska ske. Jag vågar inte säga att jag ska ta emot ett pris i morgon. Jag tar med mig barnen i stället. Det blir roligt att utsätta världen för dem. Barnen är verkliga, och världen skriker efter verklighet. Det är min teori. Jag längtar efter någon sorts missanpassning, vilken som helst. Någon sorts diftong i människohamn. Olämpligt beteende. Nu kommer den jag ska träffa.

I dag tänker jag på skam. Människor tycks skämmas mest över sina bästa egenskaper och handlingar. Min äldsta dotter skäms ibland över att hon är så bra på att rita, läsa och skriva. Om hon får mycket beröm för en teckning kan hon i vredesmod slita den i stycken. Hon kan också skämmas över att hon är älskad, och att hon själv tycker om människor. Förstås. Jag skäms över att jag vill ge människor mycket kärlek. När jag älskar någon vill jag marinera vederbörande i komplimanger och smekningar. Jag får aldrig nog - men mottagaren av kärleken kan få nog. Det har jag den största förståelse för. Jag inbillar mig inte att jag på grund av den här karaktärsblottan inte är omtyckt tillbaka. Men det är så ohyggligt plågsamt att tänka på att jag ibland ger ifrån mig så oerhörda känslor, att jag så explicit verbaliserar och demonstrerar hur mycket jag älskar - och att mottagaren till sist känner övermättnad, kanske gränsande till klaustrofobi. Värre skam finns inte. Jag tänker också på hemligheter. Jag har många. En del av dem är ruskiga. Någon är vacker. De flesta är banala och pinsamma. Det mina hemligheter har gemensamt är att jag upplever att jag inte klarar mig utan dem. Total transparens vore en mardröm för mig. Inte ens min egen man har tillgång till fullständig information om mig. Han vet exempelvis inte vilken musik jag lyssnar på i min gröna iPod. Det är så hyvens med en iPod - ingen kan räkna ut vad som ryms däri, med mindre än att vederbörande provlyssnar, och det tror jag inte att min man någonsin kommer på tanken att göra. Förr i världen hade jag också hemliga böcker, men det fungerade inte. De blev alltid oppfiskade ur sina gömställen, och så fick jag stå där med skammen. Varje gång min man hittar något föremål som jag skäms över att äga slänger jag det i sopnedkastet. Med viss bitterhet, naturligtvis! Egentligen vill jag ha rätt att äga hemliga saker. Det rör sig ju inte om ting som skulle såra min man att känna till - utan bara om sådant som jag inte vill SKYLTA med! Ja, sådant som jag, av skäl som jag inte vill gå in på, skäms för att jag har. Man kan väl säga att jag använder min hemliga musik, och mina hemliga böcker, på sätt som inte riktigt går att beskriva för någon, och som jag framförallt inte VILL beskriva. Nu vet jag - jag kan köpa en låsbar kista! Mina barn kommer i förstone att vara besatta av tanken på att hitta nyckeln, men det kommer att bedarra, och då kan jag bygga upp ett hemlighetsförråd! Det ska jag göra.

En gigantisk plötslighet

Plötsligt mår jag hysteriskt dåligt för första gången på mycket, mycket länge. Plötsligt klarar jag ingenting. Jag vill inte att någon inte ska höra vad jag säger. Jag vill inte att någon alltför tydligt ska höra vad jag säger. Jag vill inte synas, inte på några villkor. Jag vill kräkas upp den där blodiga käften som ställde idiotfrågan nummer ett till mig i går afton. Det är samma sorts människa som skulle gå innanför mina barns integritetsgränser och skratta när de blev ledsna för det. "Du tycker kanske inte om den här frågan?" Om du tror att jag inte tycker om den - varför ställer du den då? "Bebisar måste tycka att det är så konstigt när folk som inte känner dem hela tiden närmar sig dem och försöker ta dem från mammorna!" Men gör inte så då, om du känner på dig att det är obehagligt för offret. Jag berättar saker för människor, och sedan drabbas jag av emotionellt bakrus. Det är inget personlighetsdrag. Det är en pseudoärftlig sjukdom. Det är en gåsleversjukdom, framtorterad. Jag vet inte hur jag ska göra med vissa saker. Jag vet inte hur jag ska göra med de behov hos mig som inte går att inlemma i den globala samhällskroppen. Medvetandesamhällskroppen.

Trygghetsskapande traditioner för stora och små

Många av mina hysteriska fans undrar varför jag inte skriver i min blogg. Orsaken är att jag hatar att skriva. Att skriva är mitt yrke, och yrket är förhatligt för den arbetsskygge. Dramatikern är ond. Dramatikern äter blodkorvar. Mums, mums. Dramatikern ser gärna Vår Himmelske Fader förvandlas till en slapp påse upprutten silltarm med lapskojs på Tribban nattetid. Men då måste jag ringa till skäggiga struman. Skäggiga struman, ohoj! Jag vill smaka på dina hårda gallpotatischips. Du dunstar och uppstår, dunstar och uppstår i din skål. Du lider och vältrar dig i din glömska svål. Mums filibabba. Mammas mjuka kräks. Jag simmar, simmar. Min hudkostym sjunger arga sånger, arga, tufsiga sånger om den hemliga möjan och dess hängande grenverk med klasar av lättstekt sidfläsk uppå. Barnet tänker att det vill andra människor illa. Barnet tänker att det vill att yngre barn ska pkågas. Kroppen ruttnar många tusen mil bort. Benitas långdragna kropp, hennes isärdragna kropp, hennes filéade, kloka, fina kropp. Så hälsosam mat hon har förtärt, Benita, medan hon grät. Plågades och grät.

Riberdahl är ensam. Bennieth Riberdahl. Han har valt sin ensamhet. På Språklekskolan i Hyltebruk fick han lära att självvald ensamhet är bland det finaste som finns. Som tussilago, som vildhonung, som mina fina skitar som ligger och glänser likt leenden i solgasset. Åh, vidderna, åh, savannerna, Säffle, ett helt annat ljus, en symfoni av spännande, underfundiga lekar med språk och samkväm för alla trosbekännelser, alla sinnen, alla körtlar. Vallentuna. Leksands utkanter. Tänk att få smeka dig, Bennieth. Tänk att få dyrka dig. MIn paranoia sitter lite obekvämt. Min lyster sitter lite obekvämt. Jag sitter lite fel. Bakom det som är ditt fram. Ditt grenverk. Din massförstörelse. Gegga. Gegga. Jag svinar ner! Det blir så finstämt, så fruktansvärt.

Trevlig smörgås

Vi flyttade till Täby på min fyraårsdag. Jag fick en gunghäst i present. Jag kommer ihåg hur jag satt och gungade på den, kände hur det killade i fittan och sade det: ”Det killar i fittan! Det killar i fittan!”. ”Det är för att du är kissnödig”, hävdade min mormor. ”Nej”, genmälde jag. ”Jag är inte kissnödig.” Det är obehagligt att minnas alla lukter från när jag var fyra år. Min mors Clearasil. Hon vräkte på så mycket, ett veritabelt berg av gulrosa koagelimitation på varje finne. Jag ville inte konfrontera mor med det faktum att lukten äcklade mig, men en afton var jag nära att kräkas. Jag utstötte ett ofrivilligt ljud. Mor blev ohyggligt sårad och kränkt. ”Jag vet att jag är äcklig”, kvad hon. ”Du kräks, kräks av att se mig!” Det spelade ingen roll att jag försökte förklara att det inte var hon, utan hennes täckstift, som sånär utlöste uppkastningar hos mig. Det är inte verkligheten det handlar om. Inte för Moskis. Det är hela tiden en annan berättelse. Hon lever innesluten i sina egna vener och artärer. Likt ett ofött barn hör hon omvärlden endast som ett brus på andra sidan mjuka, sega väggar. Hennes hud var alltid overkligt mjuk, och oftast kall. Hon använde en blå soppskål som askkopp. Här och var hade den svartnat. Jag vill att den ska gå i arv. Men bara till mig. Vid min död ska den kasseras, eller kanske doneras till ett museum! Eller också kan den få vara urna åt mamma. Men jag vet inte om en mindre soppskål är stor nog att rymma en medelstor vuxen människas aska. Och jag vet inte heller hur skålen, van som den är vid cigarettlik och intet annat, skulle reagera på den ohyggliga temperaturen i ett krematorium som kör på full patte.

Min far förde alltid sin förhud fram och åter över ollonet ett par gånger när han hade kissat. Jag kunde ibland se dropparna falla från den sladdriga hudstumpen. Jag vet inte om han tvättade händerna efteråt. Men jag kan ju hoppas. Att hoppas är viktigt! Jag tyckte att fars händer luktade spott. Men jag minns inte att jag någonsin kräktes på grund av honom. Inte ens när jag var med när han sket. Då minns jag bara att jag betraktade hans pung och penis som hängde och dinglade, riktade ned i klosetten. ”Är det inte svårt att bajsa när man har en snopp?”, frågade jag pappa. ”Nuddar inte bajskorvarna snoppen när de åker förbi?”. Jag tror inte att jag visste vad pungen hette. Annars skulle jag väl ha frågat om den. Dess geografiska läge var ju ännu mer utsatt än snoppens. Min far gav mig någon sorts lugnande besked. Antagligen sade han också att man, om olyckan trots allt skulle vara framme, alltid kunde tvätta gullebitarna.

Han tog också med mig till badhuset. Jag fick följa med honom till herrarnas omklädningsrum. Överallt var det kukar som hängde och dinglade, och det var helt vardagligt. För bärarna. En gång kom min far i samspråk med en fet, helt naken man. ”Är du finlandssvensk?”, frågade han mannen, med anledning av dennes sätt att tala. Den rundlagde svarade jakande. Jag tror att han hade liten snopp. Det var något med det där, att min far och den finlandssvenske mannen samspråkade på det där vardagliga sättet samtidigt som de var nakna. Jag tror att jag blev vad man skulle kunna kalla ”lite lönnkåt” av det.

Jag var kär i Per. Och väldigt upphetsad av det faktum att ”Per” rimmar på ”kär”. ”Per är här”, kunde någon säga, och också det gjorde mig exalterad och varm innanför bröstbenet. På grund av rimmet. Då stavade jag hans namn ”Pär”. ”Pär är här”, tänkte jag, och ”Jag är kär i Pär”. I en anteckningsbok skrev jag: ”Pär och jag har varit gifta i trettio år”. Jag minns att jag såg honom i profil när han satt vid köksbordet på Kolonin. Jag tror att hans lugg var lång. Jag var i hallen. Värmen innanför bröstbenet fortplantade sig till halsens insida. Det gör den än i dag.

Trevliga blommisar

När jag går över scenen och mäter upp den, skapar den på nytt med mina skosulor, och hör publiken samtala, redan innan de har trätt in i salongen, hör deras käkar röra sig, vet jag att de är kretiner. Vilket är detsamma som att jag är en kretin. Jag smörjer mig med spott som är en smula blodblandat, bara en smula, som om en tand hade lossnat i min mun och efterlämnat en liten blödning. Som om jag hade sugit på en tampong. Alldeles nyss låg jag under bordet i min lägenhet i Bromma. Jag har magbesvär. Det beror på att jag har ätit ur odiskade kärl. Jag äter oavsett omständigheter. Det är en del av problemet. Hej, Claudia. Så trevligt att du ringer klockan åtta på morgonen och vill diktera ditt filmmanus om Handelshögskolan för mig. Men jag måste prata med Isabella nu. Hon undrar om det är ett problem att hennes nye pojkvän upplever hennes lägenhet som för liten och kvav. Och så vill hon förklara för mig att jag kanske inte kan vänta mig att jag ska finna en livskamrat och bli lycklig så där på en gång. Ingen fäster på mig. Men det är inte så enkelt. Det är inte så enkelt som att ingen fäster på mig. Snarare handlar det om att jag aldrig mer vill se de människor jag älskar. Jag vill bara träffa dem en gång. Under detta enda möte ska hela vår kärlek till varandra grundmuras, och den ska vara okomplicerad till sin natur. Giltig och oföränderlig för all framtid, endast tack vare detta möte. Det är inte människor jag inte tycker om. Det är umgänge. Jag undrar i vilken utsträckning någon med ett neuropsykiatriskt funktionshinder av ett eller annat slag skulle förstå mig. I dag träffade jag Martina Montelius. Vilken fantastisk människa. Hon kom gående med sin lilla bebis, den tredje i ordningen. Glad, skrattande, bebiskräks på jackan. Hon är en sådan som alltid måste göra avtryck när hon träffar någon. Hon kan inte bara möta en människa på ett vardagligt sätt. Snart måste hon göra sig av med den vanan. Hon börjar bli för gammal för den. Det kan man konstatera när man till exempel träffar teaterchefer eller andra med respektingivande yrken. För dem räcker det med de vanliga fraserna. Om att det är kallt ute, eller något skvaller om en kollega som har försökt ta livet av sig. Om en teaterchef skulle börja försöka bevisa något om sig själv, hänge sig åt att ha en intressant personlighet, skulle underhuggarna tappa förtroendet för henom. Det är bara oprövade människor som ska vara vandrande konstverk. De som har fått bekräftelse inom sina yrken får bara säga vanliga saker.

Jag är förälskad, förälskad, i en vinalkoholist som heter Margareta. Framför allt älskar jag henne för hennes fruktansvärda utseende. Hon är märkt av sin sjukdom. Jag får en sådan kick av att på ett självklart sätt kalla alkoholismen för ”en sjukdom”. Det får mig att tänka på Anonyma Alkoholister. Jag har varit på deras möten. Jag minns inte varför. Det var inte för att jag är alkoholist. Jag är inte alkoholist. Margareta har hängande kinder som den där lille pojken, Lillgubben, Barbro Lindgrens lillebror, och hon verkar ha en självklar urinblåsa i munnen, en kissmun. Jag är så kär i henne, jag är galen av kärlek.

Allt rusar

I "Gulag-arkipelagen" skriver Solzjenitsyn om känslan av att leva på rätt sida av en osynlig mur full av hemliga dörrar. När som helst kan en av dörrarna öppnas, och så sugs man in, eller ut, i något okänt och ohyggligt skrämmande. Haruki Murakami beskriver något närbesläktat i "Sputnik Sweetheart": Sumire drömmer att hon klättrar uppför en lång spiraltrappa för att få träffa sin döda mamma, men när hon äntligen är uppe sugs mamman in i ett sopnedkastlikt hål och försvinner.

Allt rusar och står stilla. Jag också.