En dramatikers dagbok

2012-02-10T05:42:00.000-08:00

Jag är på teatern. På måndag inleds mina sista två veckor med en producent. Jag frestas att tänka "blåshål". Jag frestas att tänka "grusplan". Men egentligen är det ju en källare. Med en historia och en framtid. En källare som passar att vara ensam i. Eller omgiven av skådespelare. Jag är inte purken. Jag är inte särskilt rädd. Trött: bara stundtals. Mitt liv är en övergiven pärlplatta i dessa dagar, på mer än ett sätt. Jag klafsar mycket. Understundom stånkar jag. Hela tiden sjunger jag; andliga sånger med pornografiskt innehåll, pruttsånger, moderna bluesnummer av olika slag. Proteinrika visenter sätter sina bomärken på min stuss och mitt käkparti. Mer eteriska klövdjur låter sitt vatten över mina skor, vässar sina horn mot mina benhinnor, men bräker också förbindligt i min hörselgång. Alla är snälla och misstänksamma i samma andetag. Samtliga ondgör sig, men interfolierar missnöjet med hyllningar. Jag skulle vilja ha en kompis. Eller en liten mamma. Någon som jag kunde ringa till och säga: "Jag vet inte vad jag ska ta mig till". Men jag är ju en medelålders kvinna. Till och med en del av den proppmätta medelklassen, åtminstone på papperet! Snart är jag rospigg också. Ingen vet allt om mig, såklart. Ingen kan veta allt om en kvinna av min sort. Snart ska jag träffa någon och prata om något. Å yrkets vägnar. Det orkar jag inte. Senare ska jag göra något annat, som jag nog orkar, men inte vet om jag kan, ur ett helt annat perspektiv. Jag gör det ändå. Jag vet inte hur man blir en sådan som helt efter eget huvud bestämmer vad som ska ske. Jag vågar inte säga att jag ska ta emot ett pris i morgon. Jag tar med mig barnen i stället. Det blir roligt att utsätta världen för dem. Barnen är verkliga, och världen skriker efter verklighet. Det är min teori. Jag längtar efter någon sorts missanpassning, vilken som helst. Någon sorts diftong i människohamn. Olämpligt beteende.Nu kommer den jag ska träffa.

2011-12-04T08:45:00.001-08:00

I dag tänker jag på skam. Människor tycks skämmas mest över sina bästa egenskaper och handlingar. Min äldsta dotter skäms ibland över att hon är så bra på att rita, läsa och skriva. Om hon får mycket beröm för en teckning kan hon i vredesmod slita den i stycken. Hon kan också skämmas över att hon är älskad, och att hon själv tycker om människor. Förstås. Jag skäms över att jag vill ge människor mycket kärlek. När jag älskar någon vill jag marinera vederbörande i komplimanger och smekningar. Jag får aldrig nog - men mottagaren av kärleken kan få nog. Det har jag den största förståelse för. Jag inbillar mig inte att jag på grund av den här karaktärsblottan inte är omtyckt tillbaka. Men det är så ohyggligt plågsamt att tänka på att jag ibland ger ifrån mig så oerhörda känslor, att jag så explicit verbaliserar och demonstrerar hur mycket jag älskar - och att mottagaren till sist känner övermättnad, kanske gränsande till klaustrofobi. Värre skam finns inte. Jag tänker också på hemligheter. Jag har många. En del av dem är ruskiga. Någon är vacker. De flesta är banala och pinsamma. Det mina hemligheter har gemensamt är att jag upplever att jag inte klarar mig utan dem. Total transparens vore en mardröm för mig. Inte ens min egen man har tillgång till fullständig information om mig. Han vet exempelvis inte vilken musik jag lyssnar på i min gröna iPod. Det är så hyvens med en iPod - ingen kan räkna ut vad som ryms däri, med mindre än att vederbörande provlyssnar, och det tror jag inte att min man någonsin kommer på tanken att göra. Förr i världen hade jag också hemliga böcker, men det fungerade inte. De blev alltid oppfiskade ur sina gömställen, och så fick jag stå där med skammen. Varje gång min man hittar något föremål som jag skäms över att äga slänger jag det i sopnedkastet. Med viss bitterhet, naturligtvis! Egentligen vill jag ha rätt att äga hemliga saker. Det rör sig ju inte om ting som skulle såra min man att känna till - utan bara om sådant som jag inte vill SKYLTA med! Ja, sådant som jag, av skäl som jag inte vill gå in på, skäms för att jag har. Man kan väl säga att jag använder min hemliga musik, och mina hemliga böcker, på sätt som inte riktigt går att beskriva för någon, och som jag framförallt inte VILL beskriva.Nu vet jag - jag kan köpa en låsbar kista! Mina barn kommer i förstone att vara besatta av tanken på att hitta nyckeln, men det kommer att bedarra, och då kan jag bygga upp ett hemlighetsförråd! Det ska jag göra.

En gigantisk plötslighet

2010-03-16T10:02:00.000-07:00

Plötsligt mår jag hysteriskt dåligt för första gången på mycket, mycket länge. Plötsligt klarar jag ingenting. Jag vill inte att någon inte ska höra vad jag säger. Jag vill inte att någon alltför tydligt ska höra vad jag säger. Jag vill inte synas, inte på några villkor. Jag vill kräkas upp den där blodiga käften som ställde idiotfrågan nummer ett till mig i går afton. Det är samma sorts människa som skulle gå innanför mina barns integritetsgränser och skratta när de blev ledsna för det. "Du tycker kanske inte om den här frågan?" Om du tror att jag inte tycker om den - varför ställer du den då? "Bebisar måste tycka att det är så konstigt när folk som inte känner dem hela tiden närmar sig dem och försöker ta dem från mammorna!" Men gör inte så då, om du känner på dig att det är obehagligt för offret. Jag berättar saker för människor, och sedan drabbas jag av emotionellt bakrus. Det är inget personlighetsdrag. Det är en pseudoärftlig sjukdom. Det är en gåsleversjukdom, framtorterad. Jag vet inte hur jag ska göra med vissa saker. Jag vet inte hur jag ska göra med de behov hos mig som inte går att inlemma i den globala samhällskroppen. Medvetandesamhällskroppen.

Trygghetsskapande traditioner för stora och små

2010-03-12T10:27:00.000-08:00

Många av mina hysteriska fans undrar varför jag inte skriver i min blogg. Orsaken är att jag hatar att skriva. Att skriva är mitt yrke, och yrket är förhatligt för den arbetsskygge. Dramatikern är ond. Dramatikern äter blodkorvar. Mums, mums. Dramatikern ser gärna Vår Himmelske Fader förvandlas till en slapp påse upprutten silltarm med lapskojs på Tribban nattetid. Men då måste jag ringa till skäggiga struman. Skäggiga struman, ohoj! Jag vill smaka på dina hårda gallpotatischips. Du dunstar och uppstår, dunstar och uppstår i din skål. Du lider och vältrar dig i din glömska svål. Mums filibabba. Mammas mjuka kräks. Jag simmar, simmar. Min hudkostym sjunger arga sånger, arga, tufsiga sånger om den hemliga möjan och dess hängande grenverk med klasar av lättstekt sidfläsk uppå. Barnet tänker att det vill andra människor illa. Barnet tänker att det vill att yngre barn ska pkågas. Kroppen ruttnar många tusen mil bort. Benitas långdragna kropp, hennes isärdragna kropp, hennes filéade, kloka, fina kropp. Så hälsosam mat hon har förtärt, Benita, medan hon grät. Plågades och grät.

Riberdahl är ensam. Bennieth Riberdahl. Han har valt sin ensamhet. På Språklekskolan i Hyltebruk fick han lära att självvald ensamhet är bland det finaste som finns. Som tussilago, som vildhonung, som mina fina skitar som ligger och glänser likt leenden i solgasset. Åh, vidderna, åh, savannerna, Säffle, ett helt annat ljus, en symfoni av spännande, underfundiga lekar med språk och samkväm för alla trosbekännelser, alla sinnen, alla körtlar. Vallentuna. Leksands utkanter. Tänk att få smeka dig, Bennieth. Tänk att få dyrka dig. MIn paranoia sitter lite obekvämt. Min lyster sitter lite obekvämt. Jag sitter lite fel. Bakom det som är ditt fram. Ditt grenverk. Din massförstörelse. Gegga. Gegga. Jag svinar ner! Det blir så finstämt, så fruktansvärt.

Trevlig smörgås

2009-11-02T00:22:00.000-08:00

Vi flyttade till Täby på min fyraårsdag. Jag fick en gunghäst i present. Jag kommer ihåg hur jag satt och gungade på den, kände hur det killade i fittan och sade det: ”Det killar i fittan! Det killar i fittan!”. ”Det är för att du är kissnödig”, hävdade min mormor. ”Nej”, genmälde jag. ”Jag är inte kissnödig.” Det är obehagligt att minnas alla lukter från när jag var fyra år. Min mors Clearasil. Hon vräkte på så mycket, ett veritabelt berg av gulrosa koagelimitation på varje finne. Jag ville inte konfrontera mor med det faktum att lukten äcklade mig, men en afton var jag nära att kräkas. Jag utstötte ett ofrivilligt ljud. Mor blev ohyggligt sårad och kränkt. ”Jag vet att jag är äcklig”, kvad hon. ”Du kräks, kräks av att se mig!” Det spelade ingen roll att jag försökte förklara att det inte var hon, utan hennes täckstift, som sånär utlöste uppkastningar hos mig. Det är inte verkligheten det handlar om. Inte för Moskis. Det är hela tiden en annan berättelse. Hon lever innesluten i sina egna vener och artärer. Likt ett ofött barn hör hon omvärlden endast som ett brus på andra sidan mjuka, sega väggar. Hennes hud var alltid overkligt mjuk, och oftast kall. Hon använde en blå soppskål som askkopp. Här och var hade den svartnat. Jag vill att den ska gå i arv. Men bara till mig. Vid min död ska den kasseras, eller kanske doneras till ett museum! Eller också kan den få vara urna åt mamma. Men jag vet inte om en mindre soppskål är stor nog att rymma en medelstor vuxen människas aska. Och jag vet inte heller hur skålen, van som den är vid cigarettlik och intet annat, skulle reagera på den ohyggliga temperaturen i ett krematorium som kör på full patte.

Min far förde alltid sin förhud fram och åter över ollonet ett par gånger när han hade kissat. Jag kunde ibland se dropparna falla från den sladdriga hudstumpen. Jag vet inte om han tvättade händerna efteråt. Men jag kan ju hoppas. Att hoppas är viktigt! Jag tyckte att fars händer luktade spott. Men jag minns inte att jag någonsin kräktes på grund av honom. Inte ens när jag var med när han sket. Då minns jag bara att jag betraktade hans pung och penis som hängde och dinglade, riktade ned i klosetten. ”Är det inte svårt att bajsa när man har en snopp?”, frågade jag pappa. ”Nuddar inte bajskorvarna snoppen när de åker förbi?”. Jag tror inte att jag visste vad pungen hette. Annars skulle jag väl ha frågat om den. Dess geografiska läge var ju ännu mer utsatt än snoppens. Min far gav mig någon sorts lugnande besked. Antagligen sade han också att man, om olyckan trots allt skulle vara framme, alltid kunde tvätta gullebitarna.

Han tog också med mig till badhuset. Jag fick följa med honom till herrarnas omklädningsrum. Överallt var det kukar som hängde och dinglade, och det var helt vardagligt. För bärarna. En gång kom min far i samspråk med en fet, helt naken man. ”Är du finlandssvensk?”, frågade han mannen, med anledning av dennes sätt att tala. Den rundlagde svarade jakande. Jag tror att han hade liten snopp. Det var något med det där, att min far och den finlandssvenske mannen samspråkade på det där vardagliga sättet samtidigt som de var nakna. Jag tror att jag blev vad man skulle kunna kalla ”lite lönnkåt” av det.

Jag var kär i Per. Och väldigt upphetsad av det faktum att ”Per” rimmar på ”kär”. ”Per är här”, kunde någon säga, och också det gjorde mig exalterad och varm innanför bröstbenet. På grund av rimmet. Då stavade jag hans namn ”Pär”. ”Pär är här”, tänkte jag, och ”Jag är kär i Pär”. I en anteckningsbok skrev jag: ”Pär och jag har varit gifta i trettio år”. Jag minns att jag såg honom i profil när han satt vid köksbordet på Kolonin. Jag tror att hans lugg var lång. Jag var i hallen. Värmen innanför bröstbenet fortplantade sig till halsens insida. Det gör den än i dag.

Trevliga blommisar

2009-10-02T01:00:00.001-07:00

När jag går över scenen och mäter upp den, skapar den på nytt med mina skosulor, och hör publiken samtala, redan innan de har trätt in i salongen, hör deras käkar röra sig, vet jag att de är kretiner. Vilket är detsamma som att jag är en kretin. Jag smörjer mig med spott som är en smula blodblandat, bara en smula, som om en tand hade lossnat i min mun och efterlämnat en liten blödning. Som om jag hade sugit på en tampong. Alldeles nyss låg jag under bordet i min lägenhet i Bromma. Jag har magbesvär. Det beror på att jag har ätit ur odiskade kärl. Jag äter oavsett omständigheter. Det är en del av problemet. Hej, Claudia. Så trevligt att du ringer klockan åtta på morgonen och vill diktera ditt filmmanus om Handelshögskolan för mig. Men jag måste prata med Isabella nu. Hon undrar om det är ett problem att hennes nye pojkvän upplever hennes lägenhet som för liten och kvav. Och så vill hon förklara för mig att jag kanske inte kan vänta mig att jag ska finna en livskamrat och bli lycklig så där på en gång. Ingen fäster på mig. Men det är inte så enkelt. Det är inte så enkelt som att ingen fäster på mig. Snarare handlar det om att jag aldrig mer vill se de människor jag älskar. Jag vill bara träffa dem en gång. Under detta enda möte ska hela vår kärlek till varandra grundmuras, och den ska vara okomplicerad till sin natur. Giltig och oföränderlig för all framtid, endast tack vare detta möte. Det är inte människor jag inte tycker om. Det är umgänge. Jag undrar i vilken utsträckning någon med ett neuropsykiatriskt funktionshinder av ett eller annat slag skulle förstå mig. I dag träffade jag Martina Montelius. Vilken fantastisk människa. Hon kom gående med sin lilla bebis, den tredje i ordningen. Glad, skrattande, bebiskräks på jackan. Hon är en sådan som alltid måste göra avtryck när hon träffar någon. Hon kan inte bara möta en människa på ett vardagligt sätt. Snart måste hon göra sig av med den vanan. Hon börjar bli för gammal för den. Det kan man konstatera när man till exempel träffar teaterchefer eller andra med respektingivande yrken. För dem räcker det med de vanliga fraserna. Om att det är kallt ute, eller något skvaller om en kollega som har försökt ta livet av sig. Om en teaterchef skulle börja försöka bevisa något om sig själv, hänge sig åt att ha en intressant personlighet, skulle underhuggarna tappa förtroendet för henom. Det är bara oprövade människor som ska vara vandrande konstverk. De som har fått bekräftelse inom sina yrken får bara säga vanliga saker.

Jag är förälskad, förälskad, i en vinalkoholist som heter Margareta. Framför allt älskar jag henne för hennes fruktansvärda utseende. Hon är märkt av sin sjukdom. Jag får en sådan kick av att på ett självklart sätt kalla alkoholismen för ”en sjukdom”. Det får mig att tänka på Anonyma Alkoholister. Jag har varit på deras möten. Jag minns inte varför. Det var inte för att jag är alkoholist. Jag är inte alkoholist. Margareta har hängande kinder som den där lille pojken, Lillgubben, Barbro Lindgrens lillebror, och hon verkar ha en självklar urinblåsa i munnen, en kissmun. Jag är så kär i henne, jag är galen av kärlek.

Allt rusar

2009-09-23T02:24:00.000-07:00

I "Gulag-arkipelagen" skriver Solzjenitsyn om känslan av att leva på rätt sida av en osynlig mur full av hemliga dörrar. När som helst kan en av dörrarna öppnas, och så sugs man in, eller ut, i något okänt och ohyggligt skrämmande. Haruki Murakami beskriver något närbesläktat i "Sputnik Sweetheart": Sumire drömmer att hon klättrar uppför en lång spiraltrappa för att få träffa sin döda mamma, men när hon äntligen är uppe sugs mamman in i ett sopnedkastlikt hål och försvinner.

Allt rusar och står stilla. Jag också.

Merete sniffar efter skorv

2009-09-16T13:13:00.000-07:00

I eftermiddag ska jag promenera med Merete. Nej, jag flamsade bara. Jag lekte att jag var Jaques Werup.

I en dagbok ska man skriva om vad man har gjort under dagen. Det vet jag, ty jag och min väninna med de korta, fjärilsvingetunna inre blygdisarna brukade läsa högt för varandra ur våra dagböcker när vi ännu plaskade i familjeskötets bitterljuvt astrakandoftade små kisspölar. Först läste vi högt ur våra dagböcker, sedan lekte vi att vi var fattiga, ensamstående mödrar som kämpade för att kunna behålla barnens älskade fjordhästar, och till sist lekte vi stjärtlekar.

I dag har vi (inte Tunna Blygden och jag, utan min livsmedbrölare och jag) dryftat hegemoni, urringningar, den (eventuella) bisexuella identiteten, allt som är rörande med våra barn, teaterkonsten, Sanna Raymans sexappeal (även den som har fadda, skrovliga, intorkade politiska åsikter kan ha lättsuggererade, musthickande, långsjudna rattar. Ett både skrämmande och eggande faktum), den anekdot i Dostojevskijs "Idioten" i vilken en liten vovve kastas ut genom ett tågfönster och mycket, mycket annat (hunden kastades inte ut genom mycket, mycket annat än ett tågfönster. Den kastades bara ut, och om det kunde den bara säga "uff").

På sätt och vis vågar jag inte skriva detta: jag älskar dig mer och mer och mer och mer och mer. Det borde inte vara möjligt. Inget av detta borde vara möjligt. Det finns ingen rim och reson i att just jag ska beflöjtas med sådana ofantliga mängder kärlek och glädje varje dag av mitt liv i flera år. Att just jag för några timmar sedan fick gosa med alla mina tre barn på samma gång framför Bolibompa. Jag vågar inte skriva om det i den här bloggen. Det känns av någon anledning som att knulla utan kondom med någon som heter Birger och har fyrkantiga glasögon, eller som att sitta i ett litet rum i Ringvägens dödsögonblick och tala med en leg. psykolog som inte säger något annat än "Jaaa,...jaaa...". Det vill säga: förenat med livsfara. Men om jag ska skriva för att ni ska läsa. Om jag nu ska ägna tid åt det. Ja. Ni förstår ju. Då måste jag naturligtvis skriva sådant som inte är avsett för era ögon. Annars blir det fullkomligt meningslöst.

En av mina återkommande drömmar handlar om att jag olovandes vistas i någon annans lägenhet. Vederbörande kan när som helst komma hem. Ibland är det min vän Lelle som är "vederbörande". Jag går omkring där. Medveten om att man inte får göra så. Det är hela drömmen. Om jag ska skriva på det här sättet (jag står inte ut med ordet "blogga", lika litet som jag står ut med ord som "hamburgare", "skärgården", "tjej", "sur" och "enormt" - jag är naturligtvis medveten om att detta att inte stå ut med vissa ord är ännu fjantigare än själva orden, men när jag skriver att jag inte står ut menar jag verkligen att jag inte står ut.), måste jag försöka skriva sådant som jag blir FÅRET SHAUN av rädsla för att skriva. Därför erkänner jag att jag älskar min familj så ohyggligt intensivt att det inte går att beskriva på ett fullödigt sätt. Jag skriver det trots att jag får för mig att nedtecknandet av orden på något obegripligt sätt ska leda till att min familj d-NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ - såhär är det att vara i mitt hjärngojs. Stundom.

2008-08-28T14:22:00.000-07:00

I dag var jag åter hos Vesslan, min shrink. Man kan inte beskylla henne för att säga så mycket. Hon får knappt en syl i vädret, stackarn. När jag slänger upp femhundra bagis för fyrtiofem minuter i ett rum med neutrala tavlor på väggarna (tavlor i psykologers samtalsrum är alltid målade i bleka, naturnära färger) ska jag fan snacka, alltså. Om jag hade obegränsat med deg skulle jag köpa en hel dag av Vesslan och prata oavbrutet, så som min forne arbetskamrat J alltid gör, fast han betalar inte. O, tänk om jag hade the fucking nerve att tala som J - entonigt, omständligt, i sugande ellipser, med pepparrotssås som en brudslöja över oxeltänderna. Om jag skulle beskriva mitt eget liv och mina närmaste på J-språk. Jag skulle se på mina spända handflator, svälja ned en bit balsammjäll kalvmuskel med en liten rackare, diskret klia mig på fittan (brödrest från älskarinnas frukost inkilad mellan labiorna minora och majora, höger sida) och fylla luftrummet med nyfluffade men syrefattiga historietter om de talrika sköra ögonblick med vilka min levnadsbana glaserats. Nej, stuckits. Hål har stuckits i mig, mitt liv! Ack! Kvackelikvack!

I stället pratar jag om andra saker. Med vännerna i Mellanfjärden pratade jag bland annat om Nisses pungkulors karriär (de två i blåskiftande, rufsig påse sammanboende testiklarna har, till skillnad från de siamesiska tvillingarna i Kanada, samma karriär), solsting, barnpsykologi, kemi (inte barnkemi), naivitet, omvänd lokalvård och glass. Med min shrink pratade jag om min prognos. Den är oviss och beroende av mina egna framtida insatser.

Och så pratade vi en del om döden, faktiskt. Min shrink ser så livsbejakande ut när hon reflekterar över den sortens spörsmål.

Nästan busig.

2008-08-26T12:47:00.000-07:00

Allt rör sig med ljusets hastighet mellan existens och ickeexistens. Jag vill knulla. I morgon ska jag hacka tänder. Nya vargar. Allting gulgrönt, skrålande med sylvassa betar, en gränslös massa, gränslös, det är nyckelordet, själva nyckelordet. Jag kommer ihåg när jag satt i badkaret, jag såg inte samma sak framför mig som vid det tidigare tillfället, då bredvid mikrovågsugnen, när jag visste vad jag skulle komma att omfamna. I badkaret visste jag bara att det sista hade vridits ur, att till och med det rent fysiska, som om själva blodgenomströmningen, de olika funktionerna i min kropp alltid skulle förbli styrda av ett urverk utanför mina råmärken och varje gång jag grät skulle någon skratta.

Barnsjukhuset Martina

2008-08-25T02:20:00.000-07:00

Nej, jag har inte skrivit på länge. Inte här, inte i anteckningsböcker, inte professionellt. Jag har läst i stället. Tre böcker i taget. Just nu Joyces "Odysseus" (hamsterbokmärke), Geyla Franks antropologiska avhandling "Venus on Wheels" (kattbokmärke) samt Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" (ugglebokmärke). Jag läser på balkongen. Jag läser i soffan. Jag läser på Homebuy. Ibland läser jag medan jag tittar på Emil med barnen. Jag behöver det. "Det sista jag behöver är att uttrycka mig". Så har jag tänkt i flera veckor. Jag har känt en stark motvilja mot att uttrycka mig. Jag har föredragit intryck. Ibland har jag velat tolka intrycken och uttrycka dessa tolkningar. Men mig själv har jag föredragit att liksom knyckla ihop i en gymnastikpåse. Jag har legat där med näbben tryckt mot gummisulor och nacken smekt av mosad mjukostsmörgås och mandarinklyftor. Min rulltårterestlika kroppshydda har daskat mot lågstadiebarnets guttaperkarygg på väg mot övningar i slungboll. Jag har legat på golvet i ett plåtskåp låst med skärt kombinationslås (motiv: bumbibjörn). Jag har lämnats till målsman och hällts ut i hög inför tvätt och torktumling av mitt hem.

Men nu vill jag säga att jag är ledsen för att Sveriges nya symbol för människoförakt heter samma sak som jag. Jag vill inte dela namn med en monumental pisstråle rakt i ögonen på alla moraliska värderingar och all emotionell renporighet med koppling till mänsklig värdighet, mänskliga rättigheter, mänsklighet överhuvudtaget. Jävla barnsjukhuset Martina. Jag kommer med tändsticksask, jag kommer med hacka och spad, jag kommer med hörntänderna doppade i sarin. Jag skulle vilja sitta ensam i ett rum med en halvfull Fredrik Reinfeldt. Jag skulle vilja leka mycket försiktigt med hans pungkulor. När jag märkte att han började råma invärtes skulle jag fråga honom om han i just det ögonblicket kunde föreställa sig att en annan människa, en annan än Fredrik, rentav en annan än Fredriks kompisar, kan ha någon sorts behov, någon sorts personlighet, något som han borde ta på allvar.

I Sverige är det nu barnens tur att få veta att en individs värde är en strikt ekonomisk fråga. I alla situationer. Det barn som är sjukt gör bäst i att vara fött av infettade moderatföräldrar med söta små slavar som tvättar pappas spermastela kalsingar och mammas vasskantade bysthållare i källaren. Det barn som ska börja skolan gör bäst i att få goda betyg och tidigt välja en lukrativ yrkesinriktning. Och det barn som vill växa upp till en reflekterande, solidarisk, kärleksfull, flexibel människa med andra intressen än fondsparande, hästpolo och gräsänder av porslin får se till att vara miljonär.

Aftonbladet

2008-07-22T08:38:00.000-07:00

Det har sagts mig att någon på kvällstidningen Aftonbladet tror att vissa texter i den här bloggen handlar om min mor. Jag vill på det här sättet meddela att så inte är fallet. Ingen del av någon text i "En dramatikers dagbok" handlar om någon i min familj. Den häst jag beskriver som min livskamrat, Geneviève, är en fiktiv häst, om än vårdkrävande och starkt politiskt engagerad. Jag startade den här bloggen som en flamskommentar till Lars Noréns ohyggligt tråkiga bok med samma namn. Sedan fick jag för mig att dekorera min skapelse med diverse semilitterära utsöndringar ur min stretande, hickande hjärnsubstans. Det, mina otaliga läsare, torde vara allt.

2008-05-11T13:39:00.000-07:00

Geneviève och jag har under aftonen talats vid i parti och minut. Först talade jag och sade att jag inte orkade tala. Sedan talade hon och sade att hon inte förstår vad det är för fel med att hon vet hur hon ska bära sig åt för att administrera sin egen hjärna. I dagsläget nödgas hon ofta be sin hjärna att agera mot bättre vetande. Ingen har än så länge kartlagt resultaten av detta. Geneviève fortfor att tala. Hon berättade vad hon är rädd för: Pingu. Ekoxar. Taxibilar med bilbarnstolar i. Små tofsar. Vissa rörelser, i synnerhet rörelser som antyder undergivenhet. Geneviève drömmer onda drömmar när hon har varit utsatt för undergivenhet. Jag talar och säger att en ”dold fascism” dväljs i det svenska samhället av i dag. En fascism som rör sig utanför de politiska skikten, och som därför är omöjlig för den ouppmärksamme, det vill säga den som inte är jag eller Geneviève, att detektera. Dessutom ligger den värsta ondskan, enligt min uppfattning, dold på platser där den är fullt synlig, men aldrig kan utpekas. Det går inte att peka ut den verkliga ondskan utan att själv framstå som ond eller förryckt. Det handlar om människors outhärdliga små fingrar och knappögda björntjänster. Det handlar om all jävla idiotisk låtsastjänstvillighet och känslokall artighet och förbindlighet helt utan innehåll. ”Brinn. Brinn. Brinn.”, säger jag, och Geneviève talar och berättar om fler saker som hon är rädd för: hundars sexuella handlingar i närheten av cyklar. Frågor som kan besvaras på mer än ett sätt. Människor som roterar men inte böjs. Fötter som är vinklade på ett visst sätt. Uttrycket ”puss, puss”. Allt detta påminner Geneviève och mig om när vi föll bakåt i flera etapper. Föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll.

2008-05-11T13:38:00.001-07:00

Kvinnan sveper in sig i många lager bruna dräkter och åker båt till doktorn. Åh helvete, jag orkar inte, jag orkar inte, JAG ORKAR INTE. Vad sade ni? Nej, allt är bra, jag äter korvar! Här skiner solen och ur alla bankomater rinner blod och onda tankar. Mannagrynskroketterna hittar ni till vänster bakom likhögen. Liken heter Annika, Petronella och Sören. Hej! Jag bär mina hinkar, jag bär dem till dig, min älskade vän. Jag tänker på din död. Jag tänker på att den kommer att infalla före min. Jag tänker på att min psykiater redan är död, och att jag därför inte kommer att kunna tala med någon om din död. Man kan inte sörja en häst. Inte offentligt. Man kan inte säga: ”Hon var min vän”. Inte till Styrbjörn, Gert och Synnöve. Aldrig till dem. Jag kommer att få bära din död som en osynlig tusenkiloshatt mitt på huvudet. Ingen kommer att förstå vad som gör mig så krum och kobent. Alla kommer att tänka att det är nu jag borde stå i full blom. När jag har befriats från min börda. Hjälp mig att inte misshandla de människor som tänker på det sättet om mig och min sorg. Hjälp mig att ärva din ofattbara självbehärskning. Du sparkar ju inte ihjäl mig. Därför måste jag klara att inte sparka ihjäl mina medmänniskor.

2008-05-11T13:37:00.001-07:00

Min kropp rör sig automatiskt när jag tar ägnar mig åt Genevièves kroppsvård. Jag rengör henne nitiskt. Jag skapar komfort kring hennes hårda skor. Jag ser in i hennes ögon och vidrör hennes mungipor. Att göra något liknande med en människa vore ett övergrepp, eller möjligen någon form av hor. Men att rengöra Genevièves kropp är som att restaurera en skyskrapa. Jag ligger inte förtöjd under en söndertuggad bomullsfilt och tänker på äktenskapet mellan Gert och Synnöve. Jag begrundar inte Gerts kupolformade stjärthalvor. Jag ignorerar allt som ens vagt liknar omdömen om mina arbetsinsatser på andra områden. Jag fullgör mitt uppdrag som det vidunderliga djurets välgörare. Jag gör livet njutbart för en varelse som skulle kunna krossa mig på några ögonblick, för att sedan omedelbart återgå till rutinerna. Vi ser på varandra. Varelsen och jag. Hon gör inget val. Hon konstaterar bara: ”Min välgörare”.

2008-05-11T13:36:00.001-07:00

Mänskligheten är distraktionens högborg. Stora delar av den mänskliga intelligensen bildar något som liknar ett ofantligt berg av slakteriavfall. Tankestoff ligger i obrukbara fransar över och under varandra, före detta idéer är söndermalda mellan tjatets och dumhetens vältränade käkar, upplevelser av vad det innebär att vara en människa har vantolkats till oigenkännlighet av friskvårdare från Bro kommun. Jag står på Genevièves rygg. Hon springer i full karriär över den hårda jordskorpan. Mitt huvud, i vilket jag förvarar min hjärna, är mycket högt upp. I den renaste luften. Jag existerar långt från er rutinmässiga förnekelse av det som är viktigt för mig. Jag behöver inte vila i era armar, dessa armar med födelsemärken på, dessa armar som alltid har varit min längtans mål och som hela tiden skriver e-post om hur vi ska göra Föreningen De Levnadsgladas webbplats mer inbjudande. Jag har flyttat mitt huvud till en plats dit de människor som vill avvisa mig inte når. Åt helvete med er och era fisksåser. Jag står på hennes rygg. Det är inte svårt. Det är mycket lättare än att ligga under era välsmorda små rumpestumpar.

2008-05-11T13:32:00.001-07:00

I går stötte jag ihop med en man med vilken jag är släkt på tämligen långt håll. Hans mamma nös en gång när hon var i samma rum som en brylling till mig, eller något i den vägen. Min släkting talade mycket om att släkten Montelius är genomsyrad av en infantil och patologisk hybris. Det är verkligen sant. Det rör sig om en upplevelse av intellektuell (ofta även konstnärlig) storhet, en medfödd överhöghet, en särställning som vi inte behöver göra oss förtjänta av genom någon särskild prestation; det räcker med att vi går omkring och är exceptionellt begåvade. Liksom avnjuter oss själva och bortser från våra ständiga övertramp, fadäser och illdåd. Min släkting sade sig kunna identifiera ett frö av detta i sin egen personlighet. Jag kan det också. Ja, jag vill hellre hugga av mig fingrarna med en liten fruktkniv än att nedteckna en så ohygglig sanning. Men det skulle bli så svårt för mig att utan fingrar fiska upp små kånkelbär ur handfatet i stora badrummet. Jag skulle få suga upp de bruna stjärtpastillerna genom ett sugrör i stället, och spotta ut dem i toalettskålen. Eller bli med specialtränad myrslok. Hur som haver: det gäller att hela tiden hålla monteliusblodet utspätt, så att det inte likt svårartad syfilis förvandlar hjärnan till ett okritiskt bollhav för exalterad självbespegling. Det gäller att, likt en vampyr eller en sociopat eller en bostadsrättsförening, vara på sin vakt mot sig själv.

2008-05-01T13:52:00.001-07:00

Jag läser om hur andra människor hela tiden ”går och tränar” och ”målar lägenheten”, ”arbetar”, oavsett vad som pågår i deras liv. De blir aldrig paralyserade. Jag blir så ofta handlingsförlamad. Eller: nu kan jag inte bli det på samma sätt som tidigare, det är en omöjlighet. Jag kan inte ge efter för förlamningen. Men jag drabbas fortfarande av den. Jag rör mig trots den, för att jag måste. Det kan vara förklaringen till min outhärdliga, skamliga trötthet. Jag är så arg för att Lars Norén inte har humor. Hans bok skulle vara en sådan tröst för mig om den var rolig åtminstone vid något enskilt tillfälle. Men icke. Den mal och mal och mal och mal och mal och mal och mal och mal, ordmassorna är som ett vattenfall, ett vattenfall som någon har kastat lustmördade sorkar i. Och här och där något som jag behöver. Jag tror att det verkliga skälet till att jag hatar människor som inte använder humor är att jag är så arg för att jag aldrig skulle kunna få en sådan människa att älska eller ens tycka om mig. När jag läser Noréns beskrivning av Margaretha Krook förstår jag att han måste ha varit helt oförmögen att se det väsentliga i henne, han måste ha missat poängen med henne, hon måste ha varit fullkomligt osynlig för honom. Och det skulle jag också vara. En människa som upplever humor så som han beskriver att han upplevde Margaretha Krooks humor kan inte känna något annat än vämjelse och trötthet när hen möter till exempel mig. I förhållande till mig är Lars Norén begåvningshandikappad. Jag kan läsa hans bok och tycka att han på många sätt framstår som riktigt hyvens och intressant. Men han skulle spotta på mig. Verkligen harkla sig och spotta rökgult slem på mig. Och det sårar mig. Därför tycker jag att han är en pisspåse. Men egentligen ska jag inte skriva ”pisspåse”, för texterna i den här bloggen ska vara helt tömda på liv. Just det. Just det.

Jag är så rädd. Paralyserad av skräck.